Då kommer det näst sista och väldigt försenade (om man nu kan säga det) blogginlägget. Efter den första och väldigt övertygande vinsten i det första mötet mot Missoula, blev det rena rama motsatsen i det andra mötet - såklart och tyvärr. Jag såg det komma framför mig och tror även många andra var skärrade inför denna andra slutspelsomgång. Vi hade här chansen att slå ut "favorit-tippade" Missoula Maulers i sin hemmaborg. Vad många nog hade i bakhuvudet, var den där matchserien vi hade för bara några veckor sedan i samma ishall. För de icke fanatiska ivehedsblogg-läsarna, vann vi den första matchen, Missoula kom ut flygande i den andra matchen och körde över oss totalt och i den tredje matchen var det åter igen en spännande tillställning där hemmalaget Maulers drog det längsta strået. Exakt samma mönster skulle visa sig utspelas förra helgen, där vår säsong tråkigt nog avslutades och så även alla spelare födda 1994 juniorkarriär. 

Men för att återgå till den där plumpmatchen vi gjorde lite snabbt, innan domedagen kom för Southern Oregon Spartans på söndagen. Vi förlorade alltså matchen med 8-4, löjliga, pinsamma och förnedrade tennissiffor som man brukar säga. Den första perioden var jämn med ett litet övertag till Maulers, trots detta gick vi ut i periodvila med 1-1 på tavlan. Men i andra sköt vi oss själva i foten och det rejält. Vi började ta korkade, onödiga ja helt meningslösa utvisningar - vilket inte alls fungerar i en tight slutspelsserie som denna. Laget blev helt sönderkört och uttröttat, även mentalt påfrestande. Fokuset hamnade istället på domaren, frustrationen växte i båset, ledde till interna bråk, målvakten hade inte sin bästa dag, ja ni hör den negativa spiralen bara fortsatte och fortsatte. Vi lyckades med att släppa in hela 5 mål i baken under den andra perioden, stabilt gjort eller hur? Med en 6-1 uppförsbacke försökte vi helt enkelt bara blicka framåt, försöka avsluta snyggt och få tillbaka momentum, värdighet och respekt för morgondagens avgörande möte (söndagen). Detta lyckades vi även med då Missoula stod något på hälarna i den sista perioden - förståeligt. Matchen slutade till sist som sagt 8-4 och match 3 i semifinalerna var ett faktum. 

Då var vi där, matchen som skulle visa sig bli den sista i min förlängda juniorkarriär borta i USA. Det här var en typisk slutspelsmatch, båda lagen spelade säkert och försiktigt. Det öppnade aldrig upp sig riktigt samtidigt som de kom väldigt få skott på kassen. Båda lagen visade prov på stort tålamod och man bara väntade till någon skulle råka göra det första misstaget. Detta misstag kom tidigt, två minuter in i den andra perioden lyckades tyvärr Missoula få in den första pucken. Efter en oturlig studs framför vårt mål, var en verklighet 1-0 och just där kändes det tufft. En kokande Glacier Ice Rink med jublande Maulersfans lyfte fram sitt hemmalag, men vi drog även nytta av denna tändvätska. Strax därefter lyckades även vi trycka dit en puck efter en väldigt rörig incident framför mål. Hemmalaget gav även de snabbt svar på tal och tog tillbaka ledningen ganska omgående. Vi slog aldrig av tempot utan fortsatte mala på, spelet var nu mer fram- och tillbaka med misstag lite här och där. Båda lagen ville verkligen vinna och nu togs det fler individuella beslut. Minuterna tickade på snabbare än någonsin och jag såg nästintill säsongen svischa förbi, snart kunde den vara slut. Men från ingenstans, med fyra minuter kvar lyckades Doug Guitierrez trolla in pucken. 2-2 var en verklighet och vi hade lyckats förlänga säsongen.

Tidigt i förlängningen drog vi på oss en utvisning som skulle kunna kosta oss säsongen - ”Too Many Men On the Ice”. Vi krigade på bra och lyckades slå ihjäl denna tvåminutersutvisning, men den tog på krafterna. Speciellt på backbesättningen som var nere på fyra mannar, då Brody Surette’s skenhållare, precis som min för några veckor sedan lossande från själva skridskon. Efter ett dåligt byte i den offensiva zonen under en pågående kontring (se highlights-videon), kom Missoula Maulers förstafemma flygandes mot mig och min backkollega. Det var en tre mot två situation där en man naturligt blir fri, vilket de skickliga som de är utnyttjade. Att se spelaren avfyra skottet, fullständigt explodera i glädje med hela spelarbänken flygandes ut på isen - det var hjärtkrossande. Jag var helt tom, visste inte riktigt var jag var eller vad som hade hänt. Nu var det slut. Inte förens jag entrade omklädningsrummet började känslorna svämma över, framförallt när jag såg alla sorgsna lagkamrater. För alla spelare födda 1994 var det här ju slutet, vilket ovärdigt och smärtsamt slut - jag menar förlängning!? Åtminstone var det inte straffläggning, oerhört kul att skåda min än smärtsammare att förlora. 

Då var näst sista inlägget skrivet, bara det känns konstigt, allt går mot sitt slut. Nu har jag exakt en vecka kvar i Medford att börja packa resväskan. Hemfärden sker 12.10 på söndag och landar i Köpenhamn 17.20 Måndag om allt går som det ska (håll tummarna). För nu vill jag faktiskt bara hem!