Då tycker jag det var dags att ge er en uppdatering av matchserien, bortaresan och de dagarna som varit. Ni bortskämda läsare får klara er utan videohighlights för denna gång, då både kamera- och videoansvariga i Missoula gjorde ett katastrofalt dåligt jobb under denna matchserie. Skakigt, kameran följde inte spelet, kommentatorer som var så jäkla färgade och en massa annat - tradigt! Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det var en helg fylld med både eufori och tragedi. Vi började den långa resan mot Missoula som ligger i delstaten Montana, som vi besökt tidigare. Men då var motståndet annorlunda och av helt annan betydelse, nämligen Whitefish Wolverines och Butte Cobras. Denna matchserie var något alldeles speciellt, upphaussad och av stor innebörd för båda lagen. Missoula Maulers på andra plats i tabellen, med tre matcher mer spelade, sex resterande omgångarna mot relativt ”lätt” motstånd och en oavgjord vinst mot oss på bortaplan. Det var alltså uppdukat för hockeyfest, två lag som skulle göra allt för att försöka koppla ett hårdare grepp om andraplatsen i tabellen. Den ärorika förstaplatsen har Idaho Junior Steelheads sedan länge kopplat ett alldeles för säkert grepp om, med beundransvärda 36 vinster, 1 övertidsförlust och en förlust i straffläggning. De har alltså inte förlorat en enda match efter 60 minuter, en liten indikation på att det är ett rätt stabilt gäng.

Då stod vi där efter träningen, med genomsvettig hockeyutrustning nerpackad i försluten hockeyväska som skulle kastas in i bussen och färdas 135 mil. Låter inte som en bra idée enligt mig, möjligtvis om du gillar den utrustning dyngblöt - men det gör inte jag! Veteranerna, som vi äldre spelare kallas gick på bussen, intog våra platser bak i bussen och TV:n kördes snabbt igång. På grund av att matchens betydelse, kostade ägarna på sig att dela upp resan i två delar då den var så in-i-bomben lång (16 timmar). Det hade inte varit roligt att komma upp samma dag som match, mot ett råtaggat hemmalag och ha den där riktigt sega bussresan i benen. Så därför stannade vi i Idaho som är ungefär 12 timmar bort, för att sova några timmar på ett mer än okej hotell och morgonen därpå käka gudomligt god och farlig bufféfrulle. Efter denna process var det ”enbart” cirka fyra timmar kvar till slutdestinationen Missoula. Jag som hade ångest över tvåtimmars-bortaresorna med IK Pantern J20 förra säsongen. Man har helt enkelt vant sig och jag sover faktiskt mestadelen av de långa sträckorna. Tro det eller ej, detta görs utan sömnpiller och allt annat skit många av de andra spelarna tar för att kunna sova igenom hela turen - skönt! Avfärden mot Missoula fortsattes och jag fick ännu lite mer sömn, detta på de två mycket obekväma platserna jag kryper ihop i fosterställning och sover på. Men det funkar, de yngre i laget har det mycket värre så jag ska absolut inte klaga. Väl framme i Missoula intog spartanerna  hotellet Wingate Waterpark, ännu ett ”mer än okej” hotell. Detta stod dock ut något, från de många jag numera bott på lite här och där i USA över några nätter. Wingate Waterpark är precis vad det är, låter och bokstaveras som. Hotellet har ett hyfsat stort badland med rutschkana, bassäng och dylikt, tyvärr han det inte testas utav er alldeles egna Southern Oregon Spartans Nr.9 - Anton Ivehed.

 

Men nu till det väsentliga, relevanta och intressanta (hoppas jag) - matcherna! Jag måste säga, att jag var ganska chockad att vi kom ut som vi gjorde i den första matchen mot Missoula. Då med den långa bussresan i åtanke förstås, antagligen var det där stoppet av ganska stor betydelse. Stämningen i omklädningsrummet innan matchen var lite orolig dock, ganska flamsigt och många av de yngre killarna (jäklar vad jag låter gammal helt plötsligt) visade indikationer på att de var nervösa inför den kommande uppgiften. Båda lagen kom ut flygandes i den första perioden och hemmalaget lyckades få in ett riktigt krigarmål bara efter fyra spelade minuter. Men vi gav inte upp för det, skottstatistiken var jämn, 16-12 fördel till oss samtidigt som utvisningarna även de var hyfsat jämnt om inte minnet sviker. Jag hade dock tidigt i matchen kunnat sätta upp 1-0 till bortalaget Southern Oregon Spartans på resultat-tavlan. Tyvärr gjorde den svenska målvakten en riktigt fin räddning på denna ”två mot ett”-situation, där jag försökte skjuta in pucken på ett direktskott från en fin ”flippmacka” / passning över motståndaren klubba från kedjekamraten Drew Carriere. Nu såhär i efterhand, när jag sett matchen i efterhand på video - kunde jag försökt fintat målvakten precis som mot Seattle och lagt in pucken i öppet mål. Detta var dock inget som hände, jag antar att det är lätt att vara efterklok.. Samma läge återkommer två gånger i matchen och målvakten vinner alla gånger. Jag grämer mig fortfarande över det som ni kanske märker. Oavsett, med cirka en minut kvar av den första perioden får vi in ett viktigt psykologiskt mål och kvitterar till 1-1. 

 Andra perioden är även den jämn men där hemmalaget pressar på lite hårdare, vår nya målvakt Reed Kinsey från Butte Cobras storspelade och gjorde flertalet omänskliga räddningar som höll oss kvar i matchen. Tack vare detta lyckades vi hålla ut deras press i den andra perioden och vann tillbaka momentumet i matchen. Pang och 2-1 till Spartans! Tredje perioden var konstigt nog något avvaktande, från ingenstans dunkades 3-1 målet in, 4-1 kort därpå och det kändes definitivt som ”spiken i kistan”. Missoula bleknade och publiken tystnade - vi hade med andra ord gett både spelare och åskådare något att sova på över natten. Vi kom utan respekt till Glacier Ice Rink och roffade åt oss de tre första poängen, viktigt. 

De två övriga matcherna kan beskrivas med hjälp av de tre följande nyckelorden: underskattning, panik och utvisningar. Den andra matchen, lördagsmatchen, kom vi ut på en bra uppvärmning och de där osäkra momenten i omklädningsrummet var som bortblåsta efter 4-1 segern. Detta skulle även visa sig bli vår Akilleshäl. Missoula kom ut som ett helt annat lag under lördagen, återigen med ett häftigt, stort och enormt irriterande publikstöd i ryggen på över 1400 åskådare. Vi kunde nog inte fått en sämre start på matchen än vad vi fick. Efter bara 19 sekunder tjöt målsignalen högt till publikens jubel, när födelsedagsungen Corey Schafer sprätte in pucken på slarvigt returspel framför dagens målvakt, vår målvakt, Tymen Edelkoort III. Jämfört med den första matchen fick vi iväg hela två, ja två skott på mål! Under all kritik och då vinner man inga matcher. Oturens afton mynnade det hela ut till och det hjälpte inte att vi verkligen hade domartrion emot oss. Vi spelade till exempel 3-5, boxplay i hela fem minuter på grund av mycket tveksam slashing (?). Denna utvisning lyckades vi dock döda och vi kom åter in i matchen. Vi fick fortfarande inga skott på mål, ett stort problem som sågs igenom hela matchen. Missoula Maulers spelade oerhört uppofrande, täckte skott, tacklades och visade mycket hjärta till sin publik som svarade med ett maffigt stöd. Sent i den första perioden fick hemmalaget in ett oerhört svidande psykologiskt mål och det var 2-0 på tavlan. De två resterande perioderna spelade vi helt klart upp oss och fick iväg fler skott på mål. Men pucken ville helt enkelt inte in och vi tenderade till att sitta mer i utvisningsbåset, än att spela hockey ute isen. Slutresultatet blev förödande 5-0 till hemmalaget Missoula, något som gjorde våra ägare som var så nöjda och belåtna efter fredagsmatchen - fullkomligt skogstokiga (de flyger till våra s.k ”viktiga matcher” och tittar). För den statistiktokige, hade vi 44 spenderade minuter i utvisningsbåset gentemot Missoulas 12, lite skillnad detdär och något som verkligen sliter på laget i längden. 

 Den tredje matchen, söndagsmatchen, var nästintill identisk till gårdagens. Där fanns dock några skillnader och ganska stora sådana. Till exempel gick multiverktyget, svensken från de vackra södra delarna av sverige, eran alldeles egna Anton Ivehed ner på backpostition då en försvarare var avstängd inför denna match. En annan skillnad var att vi fick en något bättre start. Men vi lyckades ändå på något sätt gå ut till periodvila med två mål i baken och noll gjorda framåt. Skottstatistiken var dock oerhört jämn och vi hade haft många vassa chanser - men Maulers målvakt som spikade igen helt under lördagen såg ut till att fortsätta på samma spår under söndagsmatchen. Tidigt i den andra perioden fick äntligen in ett mål, nu var det verkligen match igen och vi skruvade upp tempot en aning. Detta tryck dödades dock snabbt och effektivt av domarna, som inte alls gillade det hårda spelet vi ofta sätter till med. Statistiken med 85 minuter av utvisningar säger en hel del, på hela 19 olika incidenter. Vi blev helt enkelt slutkörda av de många boxplay-underlägena vi fick uthärda. Detta ledde i sin tur till en viss panik och tålamods-brist. Det blev interna bråk på bänken, mycket skrikande och en väldig oro osade över hela vårt bås. Det hela mynnade ut i ännu en förlust där vi släpper in fem mål, tar alldeles för många utvisningar och endast mäktar med två framåt, vilket inte håller på bortaplan mot topplag som Missoula. 

Av tre matcher fick vi alltså endast med oss tre poäng, vilket verkligen satt oss i en obekväm tredjeplatsposition i tabellen. Även om Missoula har fler matcher spelade än oss, har de ett lättare resterande schema av grundserien än vad vi har - vilket försvårar läget för oss att slå ner de igen på en tredjeplats. Men men, man ska aldrig säga aldrig, det är ju som sagt ”inte över förrän den feta damen sjunger!” eller som de säger på här ”It ain’t over until the fat lady sings!”. Ettan- och tvåan i tabellen, blir nämligen lediga den första veckan när grundserien är över och slutspelet sätter igång. Andra fördelar, är som sagt och redan nämnt i början av inlägget - att de två första lagen får fördelen att spela på hemmaplan i sina respektive omgångar. Nu har nästan även denna vecka bara flugit förbi av bara farten och vi ska imorgonkväll bege oss av mot Lake Tahoe. Lovar att slänga in en bildspecial eller liknande för att hålla mina få och trogna bloggläsare sysselsatta. Peace brödrar & systrar!