Då var den första slutspelsomgången avklarad, det vill säga kvartsfinalen. Den spelade vi som sagt mot Seattle Junior Totems, där även mina vänner från himmaplan lirar - det var självklart ett kärt återseende och alltid lika kul att möta de häröver. Vi hade stort självförtroende inför denna matchserie, då vi vunnit alla de nio tidigare grundseriematcherna utan några större bekymmer (utan att försöka låta kaxig). Möjligen hade vi lite trubbel på deras hemmais, på grund av deras stora rink som är av internationella mått. Men under denna första slutspelsomgång skulle vi alltså försöka spela ut och enkelt. Försöka komma in i ”goda vanor” som de ofta brukar säga där hemma, för att ta oss an Missoula på bortaplan om vi nu slog ut Seattle. Jag var smått orolig inför de här matcherna må jag ändå säga. Många i laget verkade redan vara i Missoula och så även ledarstaben / ägarna. Farligt farligt. Är det något lag jag tror är kapabelt till att skrälla och vara ”underdogs” så är det nog Seattle. Nu skulle det ju visa sig, att vi faktiskt kammade hem de två slutspelsmatcherna relativt enkelt i vår hemmaborg. Men den kaxiga vinnarattityden, kan verkligen få ett lag att ”stå på hälarna” och tappa allt. Det är många som frågat hur det här slutspelet fungerar i de olika divisionerna, och som en skänk från ovan lyckades jag på någon vänster hitta ett youtube-klipp som visar exakt hur hela altet fungerar. Perfa, slipper jag göra en onödigt lång förklaring!  

Nu till matcherna då, den första matchen som vi spelade på fredagen som alltid fick vi en grymt bra start. Jag har för mig att vi hade 2-0 efter mindre än hälften av första perioden spelad, där båda målen kom från Southern Oregons Spartans egna Zlatan - Johan Löveström! Han var till och med nära på att sätta dit ett regelrätt hat-trick inom loppet av ett fåtal minuter, stekhet var han, helt sanslöst vilken grabb vi snackar om här alltså. Nu får jag ju inte heller glömma bort mig själv och skryta lite, även jag startade matchen grymt bra och spelade nog min bästa hockey på länge. Snacka om att pricka in formen perfekt till slutspelet. Vi bombarderade min vän Anton Vigre som stod och vaktade målburen för Totems, vilket han spikade igen så gott han bara kunde. Vi spelade ut och fick utdelning på en hel del fina skolboksexempel, vilket resulterade i en storseger. Tyvärr släppte vi in tre ganska tråkiga och enkla mål, som vi lätt hade kunnat undvika om vi inte varit så målk*ta som man brukar säga. Hela laget ville hamna i målprotokollet och det var full fart framåt, vilket alltid, till sist leder till mål i baken. Vi forcerade framåt okontrollerat, pinchade och dribblade på fel linjer - då blir det som de blir.  Matchen slutade till sist 8-3, skotten blev 54-27 till vår fördel och den första vinsten i tåget mot seriefinalen var ett faktum. 

Så till den andra slutspelsmatchen, lördagsmatchen som troligtvis kommer vara den matchen jag alltid kommer bära med mig. Varför detta? Genom att trycka på play-knappen ovan och bevittna den första minuten av klippet, förstår ni nog varför. Jag tog nämligen min allra första fight, bortsett från ett riktigt skönt ”Linebrawl” mot AIK i Malmö U15 eller något liknande - där ett tjugotal kids med galler svingade hejvilt omkring sig i mittcirkeln. Det var tider det. Hur som helst, slagsmålet mot Seattle var uppgjort redan innan matchen - långt innan matchen. Egentligen hade jag snackat lite om det löst med min goda vän Erik Danna, vi var tvungna att testa detta innan vi drar hem till Sverige igen där det är häxjakt på just regelrätta slagsmål på isen. Det blev aldrig av, istället tog målvakten Anton Vigre upp ämnet igen tillsammans med en peppande, motiverande och övertygande Justus som i princip sa att jag inte fick komma hem utan att ha slagits. Istället blev det före detta lagkamraten i både Limhamn, Pantern och Landskrona, August Cnattingius som skulle stå för motståndet. Via facebook bestämdes det att handskarna skulle slängas i den andra perioden, varför vet jag inte riktigt men det blev helt enkelt bäst så. Allt detta jippo var väl inte direkt det bästa att ha i tankarna under matchen, även fast jag kände August var jag ändå smått nervös inför den här andra perioden haha! Men efter några byten hamnade jag på andra tankar och började spela min hockey igen. Till sist trillade målen in återigen och jag har för mig att vi gick till periodvila med en 4-0 ledning. Det var en ganska grisig period med mycket fult spel och skador. Detta gaskade upp stämningen rejält inför den andra perioden, vilket coach Cole påtalade flertalet gånger i den första periodvilan.

”Hey guys, you outplay them in every shift out there. Just continue and don’t do anything stupid that puts us in a bad spot. Let them be goons and fool around, we have important games ahead of us - they don’t.”

Ungefär sådär har jag för mig att det lät, att citera utan att ha varenda ord rätt är helt åt skogen. Men jag väljer att trotsa skrivreglerna denna gång, för att ge er en helt annan dimension på detta blogginlägget (eller inte). Detta fick mig ju helt och hållet att börja nojja, för vad jag bestämt med August i den andra perren. Jag vet att tränaren har väldigt svårt för att bli sur på mig, han verkligen älskar mig. Men om jag nu skulle ta denna fight efter vad han sagt, skulle han då flippa ur eller skulle det fortfarande vara lugnt? Den andra perioden startade och efter bara någon minut hade redan två andra spelare beslutat att dansa lite med varandra. Jahapp tänkte jag då, nu kan jag ju absolut inte ta en fight och sätta laget i en dum sits. Detta då spelaren som blev utvisad och fick fem minuter som han skulle spendera i utvisningsbåset, Zach Lovelace även han var en försvarare. Toppa detta med att bara någon minut efter detta, drar smartskallen August på sig en tiominuters-utvisning vilket betyder att han är ute för resten av den andra perioden. Där jag de slagsmålsplanerna åt skogen, men det skulle hända, det bara skulle hända denna matchen! Det var ju den sista möjligheten jag hade att göra det för våra fans på hemmaplan och att framförallt få uppleva atmosfären av att göra det, i just i vår hemmaborg.

Men åter till matchen. Det var i princip densamma matchtyp som under fredagen, bortsett från då att de höll tätt i början av matchen. Skottstatistiken var under den andra slutspelsomgången även den förkrossande 52-27. Anton Vigre fick det svettigt mellan stolparna helt klart, vilket även matchens slutresultat 9-1 indikerar. Vi tog lärdom av det orutinerade beteendet vi hade i den första matchen och spelade inte på lika mycket ”risk”, fastän matchen hade runnit iväg för länge länge sedan.

Nu är vi då vidare i slutspelets andra omgång som kommer ske mot serierivalen Missoula Maulers som planerat. Det är drygt som in i bomben att vi ska behöva ta oss dit igen, det är ju den där 16 timmar långa bussresan vi snackar om. Men så är det när man inte är bäst när det gäller, vilket straffade oss och direkt avgjorde att vi skulle få återkomma till deras hemmaborg i slutspelets semifinaler. På onsdagkväll beger vi oss därför av mot Missoula , för att antagligen, som vi gjorde förra gången, stanna över på något hotell och på så vis korta ner den långa resan. Först väntar dock isträning och sedan blir det hem och packa resväskan rejält. Är det så att vi slår ut Missoula, åker vi nämligen inte hem till Medford igen. Då stannar vi kvar på en liten roadtrip med laget och kör vidare till Idaho (troligtvis motståndet i detta fall), och tränar / sover där tills det är dags för den sista slutspelsserien i vår division. Kanske knåpar ihop något inlägg, bilder eller något annat skoj under tiden jag är iväg. Vi får helt enkelt se hur det ser ut med internet-tillgängligheten, som är den ständigt aktuella frågan när jag befinner mig på resande fot. Jag har ju klarat mig utmärkt utan något 3G / data / internet på telefonen under hela min vistelse här, vilket jag finner helt otroligt egentligen. Jag hade aldrig någonsin kunnat genomföra detta hemma i Sverige, men här i USA finns wifi verkligen överallt - och då menar jag verkligen överallt! Har jag till exempel en gång haft min telefon eller dator uppkopplad till Burger Kings nät, hittar enheten detta automatiskt oavsett vilken restaurang, affär eller vad det nu än är. Men nu får jag sätta punkt för denna gång, hasta la vista, baby!