Då har jag lyckats samla tankarna och landat efter ännu en helg full av ishockey. Vi mötte som sagt vår divisions bästa lag, sett till tabellplacering och poäng - Idaho Junior Steelheads. Tankarna inför detta möte var att vi skulle få det tufft, helt klart. De spelar en väldigt skicklig hockey och gillar att "hålla pucken inom laget", alltså något som jag skulle vilja säga liknar den hockeyn vi spelar i Europa. Den största och mest sannolika faktorn till detta, tror jag är att deras ledande spelare är just européer. De har några äldre spelare som är från Sverige, Tjeckien, Ryssland, Lettland och Slovakien. Förr var reglerna att endast två spelare fick vara utan amerikanskt medborgarskap, det vill säga "importer". Inför denna säsongen blev ligan Western States Hockey League mycket mer internationell, då de beslutades att 10 stycken européer var tillåtna. Lägg där till att kanadensare, detta året inte räknades som importer och hade laget två européer som spelat i WSHL förra säsongen - fick de komma tillbaka utan att räknas in i ”importkvoten”. 

Nåväl, Idaho är iallafall fullt av dessa och ett enormt skickligt lag. Det går verkligen att urskilja de lagen som har få importer och de som inte har det. Lagen i vår serie som har många inhemska spelare, kryddat med några kanadicker, spelar mycket ”enklare”/simpelt. Det är sarg- och glas ut, dumpa pucken så fort de kommer över den röda mittlinjen, tok-köra med mera. Matcher som mot Idaho önskar jag att vi haft hela säsongen, då de där tvåsiffriga vinsterna mot lag som Whitefish Wolverines inte gynnar något annat än de fina siffrorna man har chans att plocka på sig i poängstatistiken.

Mot tabellettan Steelheads, kändes det verkligen att laget var taggat till tusen när vi hade samling i omklädningsrummet inför matchen. Jag var både oerhört taggad men även nervös, då jag visste att två stycken college skolor skulle flyga och kolla på mig samt några andra spelare inför denna matchserie. Redan när vi gick ut för en liten löprunda och stretching med laget, innan själva matchuppvärmningen, stod cirka ett hundratal frusna fans ute i kylan. De köar alltså två timmar innan match, för att ”bara” få biljetter till våra sista två grundseriematcher - i en juniorliga!

Vi kom ut grymt bra i den första fredagsmatchen mot Idaho och spelade jämnt ett bra tag. Det var en väldigt tight match där det knappt var varken skott på mål eller avblåsningar. Båda lagen visade verkligen att de var villiga att betala priset för att vinna matchen, täckta skott, gruff, ”trash-talk” samt tacklingar till höger och vänster. Det delades ut jämnt antal utvisningar åt båda hållen, där ingen av oss, trots fina procentuella siffror i power-play statistiken - lyckades göra mål. Däremot, med fem minuter kvar av den första perioden, lyckades en spelare i vårt sätta dit den i numerärt underläge. Gissa vem? Ligans poängkung, nummer 15, vår lagkapten - Mackenzie Wood! Han har otroliga 108 poäng, på 46 spelade matcher fördelat på 50 mål och 58 assist. Var ville jag då komma med detta? Johan har nämligen sprätt dit hela nio mål i denna spelform, vilket inte är helt illa pinkat. 1-1 var alltså resultatet efter 20 spelade minuter, med ett oerhört psykologiskt viktigt mål för vår del.  

De kommande två perioderna, var till stor del exakt som den första. Oerhört tighta och inget lag släppte direkt till några farliga lägen. Idaho lyckades emellanåt få längre spelsekvenser med många puckar på mål, ett grymt tryck och framförallt efter det att vi gjorde vårt 2-1 mål i mitten av andra perioden. Är det något som kännetecknar det laget, är det just att de svarar oerhört snabbt på motgångar och lägger i en extra växel vid ett nederlag (baklängesmål).  Vi höll dock ut och lyckades behålla ledningen inför den sista perioden. Vi får väl ungefär iväg en sju eller åtta skott på mål och Idaho hade nog en tio fler. Så när vi får våra chanser tar vi vara på de, en bra egenskap vårt lag besitter! Sista perioden är jämn ur alla aspekter och så även skotten som blir tio lika. Vi lyckas återigen komma ifrån lindrigt och segrande med två mål i tom kasse. Detta bärgade till säsongens första seger mot Idaho Junior Steelheads med 4-1, på hemmaplan inför den fullsatta och fullständigt tokiga läktare. En litet sidospår var även att vi bröt motståndarlagets makalösa bortatrend med 22 raka segrar. 

Inför den andra och sista grundseriematchen mot Idaho, hade laget nog drabbats av lite det vi kallar ”vattenskalle” inom hockeykretsar. Det var slappt överlag och inte alls samma glöd i ögonen hos grabbarna. Det kändes lite som att vi hade gjort vårt, vi slog Idaho igår och nu hade vi bevisat att det gick - ungefär så. Notera även att vi rullade på fyra backar under hela matchen. Detta då två avvåra försvarare blev avstängda, för ganska fula tacklingar under gårdagens sammandrabbning. Allt vi gjorde rätt i början av matchen under gårdagen, gjorde vi fel i början av denna match. Vi höll inte koll på returer, vi yrade runt som höns i vår försvarszon och rena rama paniken i båset utbröt. Allt efter det att tre snabba mål runnit igenom oss, redan sex spelade minuter!! En välbehövlig time-out togs efter det att korthuset kollapsat totalt och vi samlade krafterna rejält. Sent i den första perioden lyckades vi få in två snabba mål följt på varandra, och återigen var Idaho omtumlade efter sin fina forcering i början av matchen. Tyvärr lyckas vi inte riktigt knyta ihop säcken denna gången, trots enorm press sista tio minuterna från Southern Oregon Spartans med en utespelare mer på banan och en målvakt mindre. Matchens slutresultat blev 4-5 till Idaho Junior Steelheads. 

Utöver detta har det väl inte häntsådär jättemycket, vi har tränat på som vanligt i gymmet och på isen. Jag lever för tillfället verkligen livet här, jag menar, kunna ligga i kallingar innan match ute på terassen vi har här i 15 grader vindstilla - det kan ju inte bli bättre än så? Jag har även tagit mig utanför huset och besökt mina landsbröder, Johan Löveström och Anton Bokull som är några riktigt sköna individer. De bor i ett grymt hus med utsikt över hela dalen och staden Medford ligger i kan man säga. Där brukar vi då ligga och pressa uppe på deras tak, bli sådär kräftröda som man kan bli. Det gäller ju att vara så brun som möjligt när man väl kommer hem, därav får man passa på när solen väl visar sin goda (varma) sida. Vi har även besökt en av Medfords golfbanor och slagit ut lite bollar. Jag får Stig Helmer i ”Den ofrivillige golfaren” att se ut som Tiger Woods i jämförelse, bara det alltså.. Jag gjorde iallafall mitt bästa och jag träffade några bollar som flög några meter ut på det uttorkade gröngula gräset. Nu väntar en vecka med fullt fokus på vår första slutspelsomgång, som sker mot mina vänner från Seattle Junior Totems på vår hemmaplan!