Då var vi där, 44 blogginlägg och hundratals erfarenheter senare. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt var jag ska börja, känslan är ju som alltid att det kommer bli väldigt väldigt mycket text - vi får väl se hur det slutar. Det har varit några väldigt tunga veckor som rundade av säsongen, allt gick väldigt fort. Precis som jag blivit förvarnad om. Slänger oss tillbaka till mitt föregående inlägg snabbt, då i semifinal 3, Missoula Maulers borta och sex minuter in i övertidsspelet. Sen tog det stopp, ett halvtaskigt byte gav upphov till en kontring som oturligt nog hamnade i händerna på deras förstaformation. ”Snip, snapp, slut, så var sagan slut!” - ungefär så. Vi ställde upp till en ordentlig dans och det kunde egentligen slutat hur som helt, vilket egentligen gör det hela ännu värre - hur långt hade vi egentligen kunnat gå i det här slutspelet? Något vi tyvärr aldrig kommer få reda på. Ett oerhört litet plåster på det stora såret, skulle isåfall vara att Idaho Junior Steelheads som i sin tur slog ut Missoula, har gått hela den långa vägen till den slutliga seriefinalen.  När vi därefter färdades hem de 19 extremt långa timmarna, tack och lov är de äntligen slut på de här vansinniga bussresorna längsmed västkusten nu. Måste ju faktiskt inflika, trots den höga procentuella andelen av olustiga adjektiv så har jag fått uppleva och sett så oerhört mycket. Jag har för första gången i mitt liv fått se en ishockeykultur från insidan, som inte finns i närheten av där hemma. En lagkänsla, en så oerhört stark drivande kraft där alla ville åt samma håll. Träningspass där peppandet hölls uppe som om det vore just den där sista slutspelsmatchen mot Maulers. Jag var chockad, minst sagt. 

Jag minns det som det vore igår, träningscampen startade en onsdag den 27 augusti 2014. Jag steppade in där i omklädningsrummet, vetandes om att jag var den enda svensken i laget. Ni kan ju förstå, att mitt hjärtat slog några slag fortare än vad det normalt sett brukar göra. Där möts jag av en flock av människor, ivriga och kanske inte samma nervositet som jag hade - troligtvis inte. Där var allt från amerikanare till kanadensare, från tjocka till smala, från vita till bruna och så vidare. Hur skulle det här gå var ju min och många andras första tanke, men denna gruppen hade verkligen något speciellt. Låter ju som en klassisk klyscha detdär, något som sägs om lag säsong efter säsong. Men Southern Oregon Spartans 2014/15, är det mest sammansvetsade lag jag spelat i. Redan när jag bekantat mig med cirka ett tjugotal nya individer, fick jag en riktigt grym magkänsla. Den där känslan som riktigt intalar dig, ”det här kommer bli ett grymt j*vla äventyr!”. 

 

När jag ändå är igång måste jag tillägna ännu ett textstycke till en fantastiskt dedikerad, om inte den mest dedikerade värdfamiljen i Southern Oregon Spartans organisation - The Browder Family. Detta var alltså den familj som tog hand om de två svenskarna i laget förra säsongen, varav en var min närmsta vän - Justus Saldeen. Trots att det skedde stora påtryckningar från den sistnämnde, har April och Brad Browder tagit hand om mig som om jag varit en av deras egna. När jag varit skadad, har de stannat kvar efter matchen och kollat hur det är med mig. Inför match, hemma- som borta, har de önskat mig lycka till. Varje dag, har jag blivit inbjuden att äta middag med deras spelare och familj. De har tagit mig på utflykter, jag har fått se the Redwood Forest, Oregons kust och så mycket annat. Allt detta utan att ens vara ”deras” spelare, enbart för oss spelares bästa - för att ge oss den bästa möjliga upplevelsen även utanför hockeyn. Stort, oerhört stort av två ännu större personligheter i April och Brad! Men denna starka vänskap som byggts upp, med två fullt vuxna människor, på andra sidan ”pölen”, på ynka sju månader, vem hade egentligen trott att det skulle ske? Inte jag iallafall och absolut inte med en värdfamilj jag inte bodde hos. 934 Hampton Way, The Browder House, känns lika mycket hemma som både 1230 Stonegate Drive och Ripgatan 22 gör/gjorde. 

 

Jag vet inte riktigt vilket ord jag ska hålla mig till, när det kommer till att beskriva den sjukt grymma resan jag varit med om. Ska jag ta livserfarenhet? Eller kanske livsäventyr? Det enda jag vet är att när jag blickar tillbaka på de sju månader som gått, kan jag nog säga att det är ett av de bredaste leendena jag någonsin haft på ansiktet. Jag har fällt en och annan tår kan jag säga när lagkamraterna har droppat av en efter en. Visst, hålla kontakten så gott det går och allt det här snacket - men det kommer aldrig bli den där ”VI” känslan igen. Aldrig. Några av spelarna som fortfarande har åldern inne, har turen att även nästa år (om de nu vill) komma tillbaka och spela tillsammans med både ett och annat bekant ansikte. Men innan spelarna började flyga hem till sina nära och kära, skulle en avslutningsmiddag äga rum. En middag som skulle knyta ihop säcken, helt enkelt sätta punkt på kapitlet och säsongen för Southern Oregon Spartans 2014/15. Precis samma verkan som detta, tragiskt nog blir några av de sista textstyckena, raderna, punkterna och försök till roliga meningar - ni får läsa av er nummer nio, Anton Ivehed.

Den här middagen, ”Banquet Dinner”, ett ord som jag för en våldsam kamp med varje gång det ska uttalas, ägde rum ute på ett vineri. Roxy Ann Winery eller något liknande, heter det verkligen vineri föresten, låter oerhört fånigt. Hursom, där samlades alla spelare, ledare, ägare, tränare, värdfamiljer, fans och så vidare. Helt enkelt hela spartansfamiljen var välkommen. Där bjöds det på god mat och det i mängder, som ögat och sinnet verkligen vant sig vid - jäklar vilka portioner jag kan lasta upp när jag tränat. Tur att man just tränat, annars hade det slutat med alldeles för många tråkiga extrakilon för beachen 2015. Ägarna Forest Sexton, Troy Irving och John Hanson var de som naturligt höll i den trevliga tillställningen. Det var en ganska känslosam middag där mycket fina ord sades om hela laget i sig, hur nöjda de var trots nederlaget i Missoula. Jag förväntade mig väl inte riktig det från våra enormt engagerade och passionerade ägare. De med all säkerhet suttit och svurit massor i stridens hetta, när den där pucken rasslade till sex minuter in i förlängningen. För att, precis som oss spelare, när alla känslor lagt sig kolla tillbaka på säsongen och se allt det grymma vi tillsammans åstadkommit. På 46 spelade grundseriematcher, samlade vi ihop 69 poäng, vilket summerar hela 34 vinster, 11 förluster och en övertidsförlust. Summan av kardemumman blir en vinstprocent på hela 75%, troligtvis de mest imponerande siffrorna jag någonsin varit och tagit del av. 

Efter många om och men, efter mycket snick och snack, skulle ju de här nomineringar och priserna delas ut till respektive spelare. Förhoppningarna fanns där ju, jag ska inte ljuga för er nu när jag snart är hemma - det kan sluta illa. Med en bra poängskörd, viktig roll i laget både som ledare/spelare på- och utanför isen, tränat hårt och extra varenda dag med mera, fanns ju många kvalitéer för att kanske få äran att ta emot ett av de där prisen som skulle delas ut. Efter att lagets mest värdefullaste spelare (Most Valuable Player), årets rookie och årets bästa försvarare - återstod där bara ett pris. Det utdelades av den ägare jag pratade med allra allra först, när tankarna var ganska långt borta fortfarande från att ”dra över” om jag ska vara ärlig. Det var då Troy Irving, en av de mest passionerade ägarna som inte håller tillbaka på orden till både domare, spelare, tränare och allt vad det heter när han vakar över spelarbåsen. Detta pris var kallat Leonidas Award, direkt nämnt efter huvudkaraktären och den stora ledaren i filmen ”300” (som även laget är nämnt efter). 

 

"2014 - 2015 

Leonidas Award

 Spartan Warrior - The man that led the team into battle every night

Anton Ivehed"

Nervositeten exploderade ganska rejält och det snabbt i magen kan jag säga er. Visst, alla deltagande kände jag in- och utantill i princip. Men det hjälpte ändå inte riktigt i denna situationen. Ni vet grabbarna, självklart även jag, satt och skrålade ”speeecchhhhh!!!”. Bollen är rund, what comes around goes around och allt vad man brukar säga. Tack och lov hann jag ju iallafall förbereda ett hyfsat tal i stridens hetta, där och då. Med tanke på att det framfördes på engelska, måste jag ju ändå påstå att jag glänste litegrann - självklart missades vissa bitar jag ville ha sagt men allt som allt lyckat! Det var med en enorm ära jag tog emot detta pris som så många andra i detta hårt krigande lag kunde fått, men som den ettriga svensken tilldelades. Stort.