Då var mina två första och enda träningsmatcherna spelade för Southern Oregon Spartans. Vi mötte ett Community College lag, kallat Santa Rosa Junior College (Polar Bears) från Kalifornien. Snabbt och enkelt förklarat, då jag själv inte är tillräckligt påläst - är ett college likt detta en skola byggt på en två-årig utbildning snarlik högskolans kunskapsnivå. Där har du även möjligheten att flytta din utbildning, efter de två obligatoriska åren, för att påbygga en bättre examen.

 

Men åter till det väsentliga, hockeylaget. Jag skulle inte vilja påstå att detta var något direkt höjdarlag. Jag blev snarare ganska förvånad över hur pass dålig standarden var, genom de cirka tre formationerna de hade med sig. Åldersskillnaden mellan lagen var tydlig, men då inte sett till den normala urskiljningen - det vill säga längd, bredd och fysik. Utan här var det mestadels ansiktsbehåring och övriga tecken på att samtliga spelare i motståndarlaget, var några år tidigare födda än oss. Deras förstafemma, var i princip den enda som gjorde mål, assist och skapade heta målchanser i de båda matcherna. Ironiskt nog var dessa spelarna i moståndarlaget, före detta Southern Oregon Spartans spelare! 

 

Den första matchen mot Polar Bears blev 8-3 och den andra blev 13-4, två ganska konstiga och svårspelade ishockeymatcher. Det är nämligen väldigt svårt som lag, att fortsätta gå ut och följa de riktlinjer man satt upp inför matcherna - när siffrorna rinner iväg som de gjorde i de båda första perioderna.

 

Den första matchen fick jag den stora äran att starta matchen, vilket innebär att man får åka in som en av de fem sista spelarna på isen och bli presenterad/utropad av speakerbåset. Jag var sista man ut, "NUMBER NINE, ANTON IVEHED FROM MALMO, SWEDEN!!". Otroligt häftigt även fast det endast var en träningsmatch - jag får gåshud bara av att återberätta det för er! Därefter ställde vi upp oss på den ena blålinjen med ansiktena riktade mot den amerikanska- och kanadensiska flaggan, för att höra USA:s nationalsång - "The Star Sprangled Banner" framförd live. Jag inledde matchen försiktigt och försökte känna av lite hur spelet fungerade. När jag hade fått några byten där jag spelat relativt simpelt, började jag spela med lite mer fantasi och finess - något jag tror publiken gillade. Jag hade förvånansvärt många tacklingar den första matchen också, något jag vanligtvis inte brukar ha. Jag antar att spelet här över på något sätt "smittar av sig" på ens egen spelartyp. 

 

Den andra matchen gick i första matchens anda, dock med skillanden att jag startade från där jag slutade i förra matchen. Det vill säga att jag försökte använda den hockeykunskapen jag besitter och på så sätt hjälpa laget med den offensiva hockeyn jag gillar att spela. Detta är något som mina amerikanska- och kanadensiska lagkamrater inte riktigt är vana vid känner jag. Därför det sättet jag vill följa med upp i anfall och dylikt, inte riktigt "täcks upp" på samma sätt som hemma i Sverige. För er icke "hockey-insatta", betyder detta att någon av de två forwardsen alternativ centern, fyller luckan som lämnas på defensiven när jag tar steget upp i banen. Här spelar backarna eller defensiven, en rakare hockey. Sarg ut eller pucken över mitzon, därefter skjuts/dumpas pucken ner i de offensiva hörnen åt forwardsen. Något jag personligen inte gillar eller föredrar för den delen, utan vill spela en mer "spelförande" hockey - men möjligen en del av spelet på "andra sidan pölen" jag helt enkelt för anpassa mig till.

 

Hockeyn här skiljer även rejält sig från den där hemma, mestadels på grund av rinkens mindre storlek. Jag trodde inte denna skillnad skulle vara såpass stor, men det är den verkligen. Spelet är dock mycket mycket roligare. Det går fortare, mycket fler tacklingar, rakare hockey och framförallt stämingen publiken skapar i vår hemmaborg är helt fantastisk. Även fast där "bara" var lite över 400 åskådare under de båda matcherna (vilket brukar vara det dubbla under den riktiga hockeysäsongen), var det en enorm upplevelse att spela för hemmafansen. Sätter man in en riktigt fin tackling blir publiken fullständigt galen! Detta då de flesta i Medford inte har en aning om hur hockey egentligen spelas, de vill därmed se en uppoffrande hockey med mycket tacklingar, blod, svett och tårar. Vilket en av ägarna, Forest Sexton, tydligt förklarade till oss innan vi startade träningscampen - passar det inte, hänger helt enkelt inte utrustningen kvar i omklädningsrummet nästkommande match eller träning.