Ja då var vi, beståendes av en stycket huvudtränare, tre svenskar och fyra svenskar hemma från vår tvådagars-roadtrip till San Francisco. Där satt vi inträngda, sex stycken bitiga och breda hockeyspelare (plus mig) i de olika baksätena. Det är en bedrift att jag ens har påbörjade detta blogginlägg på hemresan. Benen var nämligen avdomnade efter 10 minuter, på grund av det trånga utrymmet och vägarna var i en klass för sig själv. Denna lilla utflycktsresa var verkligen en gammal klassisk hederlig ”spontanare”. Jag visste nämligen verkligen nada om vad vi verkligen skulle göra i San Francisco, bortsett från att vi skulle kolla på ECHL-matchen - Stockton Thunder. Det lät ungefär såhär torsdagskvällen innan avresa:

"Anton pack your bag light we're going on a little fun trip to San Fransisco tomorrow morning with all the 94:s. I'll pick you up 07.50 AM, have a goodnight night"

Exakt sådär lät telefonsamtalet, som garanterat inte var längre än en minut långt (kort). Jag blev såklart exalterad, då jag visste att denna Thanksgiving-ledighet för eller senare skulle få mig att klättra på väggarna. Vardagen här är lugn och tillfredställande när schemat ser ut som "vanligt". Antingen styrketränar vi själva innan eller efter isträningen i cirka en och en halv timme eller två. Därefter kommer vi hem och fyller på den mänskliga bränsletanken, med lite (rättelse: mycket) bensin. Matkoman kickar in efter man tryckt i sig maten alldeles för fort. Senare på kvällen väntar återigen styrketräning, men nu med lagkamraterna och fystränaren Mike Rust som styr rodret. Räkna med allt ovan plus matcher fredag, lördag och söndag, med eventuell transport till bortamatch dagen innan match. Då märker ni förmodligen ganska snabbt att vardagarna bara flyger förbi, och jag vet inte var all "dötid" blev av som jag uppmärksammad om innan jag åkte över.

Nåja, vi for alltså först iväg mot Stockton för titta på lite professionell ishockey - nämligen Stockton Thunder i ECHL (Eastern Coast Hockey leauge). Förväntingarna var inte särskilt höga om jag ska vara ärlig. Grabbarna i laget hade sagt att det inte skulle vara något speciellt, vad jag inte tänkte på att de hade flertalet sedda NHL-matcher i bagaget i storstäder som Toronto, New York etcetera. Efter deras uttalanden målade jag upp en halvtaskig arena med medioker stämning. Snacka om att jag blev positivt överraskad när vi anlände till destinationen! En stor och fräsch arena med plats för cirka 10.000 personer mitt framför mig, laget var ett "NHL-affiliate Team" till New York Islanders (farmarlag), 4675 passionerade åskådare just den kvällen och möjligen det viktigaste - det bjöds på underhållande ishockey med mycket mål och slutligen en säker vinst till hemmalaget med hela 1-6!

Innan matchen fick även äran och möjligheten att se organisationen från insidan, omklädningsrummet - alla lags utgångspunkt och hjärta. Vår tränare hade via någons kontakts kontakt, som Coach Cole själv sa till mig när jag frågade hur han ordnat detta.

"This business is pretty small if you think about it Anton"

Vilket faktiskt stämmer väldigt bra. Bara via egna kontakter, eller i detta fall vänner - kan jag räkna upp flertalet spelare som idag har privilegiet att leva eller har levt på denna fantastiska idrott. Dessa har jag då antingen spelat med eller mot, i riktiga seriematcher eller i plojmatcher på Kockums-ishall, vänners vänner etcetera. Till exempel den underbara grabben, draftad i förstarundan av Washington Capitals - Andre Burakovsky. Lägg där till Oscar Nyquists bror Gustav i Detroit Red Wings, Nick Sörensen draftad av Anaheim Ducks, Calle och Ralle Andersson av New York Rangers, Filip Forsberg nuvarande poängkung i Nashville Predators med flera. Jag unnar de all dess framgång och lycka, givetvis hade man själv gärna stått där, velat vara en av de där omnämnda. Men som alla vet är branschen hård och möjligheten att ta sig till "showen", finrummen, men framförallt högstaligan - National Hockey League (NHL), är procentuellt mycket mycket liten. Vägen dit ser olika ut för alla, somliga har en något rakare väg medan vissa färdas via den krokiga - för som en go svensk grabb, jag fick äran att lära känna i Medford sa: "showen dör aldrig".

Men åter till vårt lilla studiebesök hos Stockton Thunders. Deras tränare, Richard Kromm, pratade ganska snabbt med oss inne i omklädningsrummet. Även Richards bakgrund och meriter är lite skrattretande roliga. Han har bland alla sina registrerade NHL- och AHL-säsonger, även en säsong i Leksand IF:s A-lag med 40 spelade matcher och 23 gjorda poäng. Och där stod vi, tre svenskar, världen är verkligen liten. Men samtalet med honom kändes tyvärr ungefär lika kort, som det jag hade med min tränare dagen innan. Han ville med största sannolikhet bara få det "överstökat" och fokusera på matchen. Överstökat låter dock en aning negativt i detta sammanhang. Han gjorde det på ett väldigt trevligt och professionellt sätt, vilket han ska ha en eloge för. Han har min fulla förståelse, då full fokus garanterat redan fanns på den viktiga matchen. Efter en liten presentation om sig själv, spelarna i laget och lite hur det fungerade snabbt, bollade han över frågan till oss för en liten frågestund. Vi alla hade nog någon fråga vi ville ställa, men situationen i omklädningsrummet ströp och begravde nog de alla - iallafall mina. Man ville helt enkelt inte vara i vägen för de förberedande spelarna i omklädningsrummet, klubbor som tejpande, kaffe hämtades, musik dunkande från både högtalare och i flertalet spelar öron, spinningcyklar som gick varma och så vidare. När inga frågor ställdes, tackade vi så mycket för oss, log brett och tog emot fribiljetterna. Strax därefter blev vi snällt utvisade från rummet av den gigantiskt stora och breda mannen i 25-års åldern, med upp emot kanske 150-200 otränade kilon, som klippt och skuren för programmet Biggest Loser.

Bild: De tre svenska musketörerna, gestaltandes framför Golden Gate Bridge. Från vänster: Anton Bokull (f.d. IFK Ore), Johan Löveström (f.d. Hammarö HC) och Anton Ivehed (f.d. IK Pantern). 

Efter matchen blev det en lång och förvirrad bilfärd genom den långa motorvägen till San Francisco från Stockton. Väl framme vid slutdestinationen, hade vi, eller rättare sagt föraren (Coach Cole), enorma problem att hitta till hotellet vi skulle spendera natten på. Efter många U-svängar, GPS-ändringar och svordomar hittades boendet till sist - skönt! Morgonen därpå började katastrofalt. Efter alldeles för många snoozningar, uppemot en fyra fem stycken, väldigt olikt Anton Ivehed, missade jag helt enkelt frukosten som hölls fram till halv tio. Men det var inte mycket att göra åt det, utan istället se fram emot det man tidigare bara sett på bilder eller i filmer - Golden Gate Bridge. Eftersom vi var såpass nära denna sevärdhet, tyckte vår tränare det var självklart att han även skulle ta oss till denna enormt mäktiga bro och plats. Det är helt fantastiskt vad otroliga platser det finns i världen vi lever i! Det jag fick se i San Francisco, var verkligen en av de där alldeles speciella platserna. Det kryllade av turister, med ett stort övertag för den asiatiska delen av världsbefolkningen vid sevärdheten. Jag tror heller aldrig jag sett såpass många bilar svischa förbi, så många fotograferande människor och så många olika språk florera på en och samma plats. Ingen av oss hade tidigare varit vid denna plats, så "ture-turist mentaliteten" var på sin absoluta topp. Vi ville ha alla möjliga vyer på spektaklet, vilket gjorde att vi nog körde fram och tillbaka över bron minst fyra gånger. Det enda som saknades, var möjligtvis lite klarare och finare väder. Men sedan får vi ändå tänka på att vi nu går in i december månad och det var ändå "shortsväder-varmt". När alla hade tillfredställt sina turistbehov, kryssat av Golden Gate Bridge från sin "Bucket List", fått sina Instagrambilder och Facebookuppdateringar, påbörjades sedan den plågsamt trånga bilresan hem mot Medford.

Nu väntar ännu en sådan där träningsvecka, för att sedan packa sitt pick och pack för avresa mot Lake Tahoe. Lite irriterande var ju att vi precis färdades i den riktningen och befann oss i samma delstat, Kalifornien. Menmen, jag klagar absolut inte då Lake Tahoe tydligen ska vara ett otroligt fint ställe - även det. Tills vidare fortsätter jag med skrivandet och försöker tillgodose er med så mycket jag bara kan. En liten teaser, sneak peak, tjuvtitt eller förhandsvisning av innehållet i det kommande inlägget, kommer enbart vara ett "Catch Up"-inlägg. Jag har helt enkelt missat att dela med mig av det goda, det vill säga händelser som Thanksgiving, välgörenhet hos Kids Unlimited, spelarkort, byggande av pingisbord etcetera. Så håll utkik & håll er uppdaterade!