Förra inlägget blev något maffigt, jag fick ändock inte riktigt ner allt från uppehållet i Seattle som jag ville ha sagt. Därför tänkte jag klämma in ännu en liten ”Bildspecial” med lite mer text än vanligt, som då blir den andra delen av min vistelse i Seattle. Känner att tiden flåsar mig i nacken nu, verkligen. Jag har till exempel fortfarande inte fått ner inlägget, bilderna och filmerna från den grymma tiden i Las Vegas (trots omständigheterna och händelserna). Att vi då om bara några dagar, den nionde januari, möter Lake Tahoe hemma under hela helgen gör det hela inte mycket bättre. Därför gäller det att sätta fart med bloggandet, nu kör vi! 

Under mina första dagar i staden, tog Danna med mig och de andra svenskarna i laget till centrum. Det var inget särskilt spektakulärt med själva staden kunde jag tycka. Visst, där fanns gigantiska och många skyskrapor, troligtvis den ”asiat-tätaste” staden i USA (Invånare eller turister? Ingen aning. Inget fel med det, bara en iakttagelse haha!) och enormt mycket biltrafik i fyra olika filer åt båda hållen - men det har jag blivit så van vid att se nu. Särskilt då efter min senaste vistelse i Las Vegas. Det var otroligt kyligt ”Downtown”, troligtvis inget ovanligt då det ligger nästintill omringat av vatten och relativt nära kusten. Erik som känner till staden ganska väl, tog oss till några av de ställena han trodde vi, eller snarare jag, skulle uppskatta att se. Mina polare, de andra svenskarna, hade redan fått denna ture-turistvisning av staden så det var bara att hänga på. 

 

Först ut var den världskända marknaden som än idag står kvar orörd, Pike Place Market. Jag hade inte den blekaste aning om denna sevärdhet, det är inte en av de där typiska amerikanska grejerna man oftast hör talas om. Jag menar, Statue of Liberty, Golden Gate Bridge, Disney Land, Grand Canyon och många många flera, är några av de vanligaste man hör. Aldrig har jag hört talas om detta ”Pike Place Market”, men jag framstår kanske som löjligt outbildad i detta fall. Hursomhelst, vi gick igenom denna marknad som var sprängfylld med folk. Där såldes allt från färskt nyfångad fisk, grönsaker, egentillverkade saker och ja allt sånt där du kan tänka dig en riktigt uråldrig och anrik marknad har. 

När vi väl trängts färdigt med alla de övriga tusen människorna inne på den avlånga marknaden, var nästa mål ”The Gum Wall”. Vad i tusan är detta tänkte jag, och något ni säkerligen också tänker. Men det är bara att översätta rakt av, tuggumiväggen. Fråga mig inte hur, men på något vänster anses detta som konst och är en riktigt stor sevärdhet i Seattle. I en av de många coola gränderna i staden, är då väggarna fullständigt utsmyckade med tuggade tuggummi som personer satt på tegelstensväggarna. Det är såpass många överlappade tuggummi att man knappt ser den ursprungliga väggen, om detta är fränt eller bara fullständigt motbjudande - jag har svårt att bestämma mig. Där och då tyckte jag iallafall det var oerhört osmakligt haha, se bilderna och avgör själva! 

 

Jag hann även med andra saker som jag aldrig trodde skulle ske. Jag fick till exempel vara med och hjälpa till med Erik Danna, att tvätta de trettiotalet vita bussarna som tillhörde det gigantiska företaget Boeing. Ja ni vet det där företaget som gör plan. Vi snackar inte små byggnader, utan deras område var så gigantiskt att jag inte ens har en aning om vad jag ska chansa på. Att Erik och några av hans lagkamrater tvättar dessa bussarna två dagar i veckan, oftast efter träningarna - måste jag ge de alla en grymt stor eloge för. För jag förstår verkligen inte hur de mäktar med att skrubba dessa transportbussar, efter en sen hockeyträning och komma hem ”miss i nassen”. Detta arbete går nämligen till historien som det knegigaste knegen av alla kneg. Där stod man, blöt och jävlig eftersom det mer eller mindre alltid regnar i Seattle och skrubbade bussar. Vita bussar. Varför i hela friden använder man sig av vita transportbussar till sina arbetare, när man vet att de ser och blir så oerhört snabbt skitiga? Frågorna är många, har ni svaret - kommentera och gör en Seattle knegare (och spelare) gla’!

Vi kastar oss drastiskt tillbaka några dagar, klantigt retoriskt upplägg med noll baktanke. Menmen, förlåt text- och svensklärare Pia Jagrelius på S:t Petri läroverk, jag ska inte göra dig mer besviken. Jag lovar, ”fridens liljor”! Men i Seattle, eller snarare sagt vid ”Fort Military Reserve”, tog Eriks pappa James med oss alla till denna skottbana. Han och frugan är båda stationerade i arméen, och vet således alldeles riktigt hur man hanterar de här pangpuffrorna - vilket sågs på skottavlorna. Nu har jag såklart glömt de exakt namnen på vapnena vi provade. Men jag har för mig att det första vapnet vi testade, var M16 semi-automatic. Tydligen det vanligaste vapnet i dagens amerikanska militär. Det andra vapnet, var ett vapen modell äldre som amerikanarna använde sig av under andra världskriget. Trycket från dessa vapnena är inget man skojar om, särskilt inte det sistnämnda. Inte f*n undra på att det gör otroligt ont att bli skjuten och att vapen dödar. Man får en annan uppfattning av vapen och dess makt, när man väl hållt och avfyrat ett - det kan jag lova er. Ni kan se mig skjuta vapnena i video neda… Skoja bara. Det får bli en liten ”aptitretare” inför inlägget och bildspecialen från Las Vegas. Jag har nämligen klippt ihop de två olika filmerna, där jag skjuter med de olika vapnena. 

Nu väntar några dagar av det vanliga schemat, det vill säga is- och fysträning blandat med lite egen träning. Sedan är det helt plötsligt fredag (livet som junior-hockeyspelare bara flyger förbi) och då har vi som sagt en trematchers-serie mot bottenlaget Blue Lake Tahoe. Ha de grymt så ses vi!