Nyårsfirande
Då skrivs det första blogginlägget, signerat 3 januari 2015! Tiden går oerhört fort och dagarna bara svischar förbi häröver. Vilket jäkla år 2014 blev tillslut! Från att inte ha några planer alls för framtiden, ångest över vad i hela friden man skulle läsa vidare till, hundratals arbetade timmar på Posten i Vellinge, kontakter och stålar i utbyte. Mynnade det hela ut i att jag hoppade på ett tåg (flyg) den 24 augusti till USA, Medford - för att spela ytterligare ett år juniorhockey för Southern Oregon Spartans i WSHL. Något jag aldrig någonsin trodde skulle ske, men som dock blev verklighet. Detta till stor del tack vare mina bästa vänner, som uppmuntrade, hjälpte, pushade och verkligen fick mig att ta vara på denna möjlighet, upplevelse och livserfarenhet. Tack!
Efter julfirandet hos Eriks pappa i Seattle, bar det av till hans värdfamilj (Billet Family) som han bor hos under hockeysäsongen. Som alla andra amerikanare, var de oerhört gästvänliga och de hade inga problem med att jag stannade över där några nätter. Planerna för nyårsfirandet var sedan länge spikade, Vancouver skulle intas av svenskarna med pompa och ståt. Färdmedlet till denna storstad, var Eriks inte alldeles för stora, vita och nytvättade (viktigt) Passat. Men bilen skulle egentligen inte ens vara fullpackad, lugnt tänkte jag. Fyra personer, jag, Erik, Axel och Vigre - skulle utan problem få en bekväm färd under de cirka två timmarna det tar att köra från Seattle till Vancouver. Men sällskapet som firade jul tillsammans, skulle visa sig att i sista stund bli utökat med ännu en lagkamrat.
Vi fick nu sällskap av Seattle Junior Totems gigantiska tjeckoslovakiska kapten, nummer åtta, 193 centimer lång och 98 pannor tung - Marek Němec. Vilken helt underbar grabb, helt sanslöst! När du ser Marek, kvittar om det är på eller utanför isen, är det ingen person du i första tanken skulle spendera din nyårsafton med. För att vara helt ärlig, ser han helt klart ut till att kunna vara en torped direkt hämtad från det gamla hederliga sovjet. En enorm pjäs, mörka ringar under de hotfulla ögonen, rakat huvud på en enormt muskulös kropp. Men det är verkligen en av de skönaste och roligaste personerna jag träffat, en riktig ”nallebjörn” som Danna brukar säga. Trots att hans engelska är sådär riktigt ringrostig, med grammatiska problem och den där typiska u-landsengelskan - försöker han så oerhört hårt och pratar konstant. Han är dessutom sjukt rolig och många skratt delades med honom under resan vi gjorde tillsammans. Hur som helst, resan som skulle bli bekväm och allt vad det heter, blev rena rama motsatsen. Marek fick såklart sitta i framsätet, baksätet var inte ens ett alternativ då garanterat skulle tagit upp två platser. Istället fick tre stycken sitta hopklämda under denna bilfärd. En eloge måste jag även passa på att ge till Anton Vigre, som ”bet i det sura äpplet” och tog mittenplatsen på både dit- och hemvägen.
Färden mot Vancouver skedde vid fyra tiden dagen innan nyårsafton. Vad skulle jag som vaknar vid åtta- eller niotiden varje dag, göra innan dess? Mina vänner däremot, i största sannolikhet skadade av det alldeles för goda juniorhockey-livet häröver - kan utan problem sova till runt två på dagen. Därav skedde avfärden såpass sent och något vi alla senare skulle få ångra rejält. När vi kom till gränsen mellan USA och Kanada, ”Custom and Border Protection”, var köerna okända kilometer långa och bilarna tog aldrig slut. Det verkade som om varenda amerikanska kotte under 21 år och nära gränsen (alkoholgränsen i USA), skulle tas sig över till grannlandet Kanada där åldern och lagen istället säger 19 år. Lägg därtill alla kanadensare påväg hem från möjliga julfirande och allt annat möjligt i USA - köerna var helt enkelt skrattretande. Att de sedan finns expressköer i det högra körfältet, där bilar bara svischar förbi och personer som sicksackar sig fram genom de två ”vanliga” filerna för att komma lite snabbare fram i kön. Man blir ju så trött.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur lång tid vi stod i den här kön, skulle nog tippa på att det var minst en och en halv timme, om inte två. Väl framme vid kontrollbåset, där pass ska analyseras, bilen ska fotas och allt vet vad, möter vi en extremt otrevlig herre i 45-års åldern. Vi hade redan avfärd blivit ”varnade” av Eriks pappa James, att gränskontrollanterna kan vara oerhört bittra människor och sådär riktigt obehagliga att prata med. Men denna varning gällde endast på hemvägen, att korsa och ta sig in i Amerika skulle vara den största utmaningen. Det blev såklart tvärt om för oss vid gränsen, vilket ställde vår hjälte till chaufför Erik Danna - förståeligt! Han råkade svara fel på någon enstaka fråga, herren i båset börjar ställa frågor om nyligen tagna droger, alkohol, vad vi ska göra i Kanada, var vi ska bo, varför jag är från Medford och umgås med folk från Seattle och så vidare. Efter denna gestapoutfrågning, fick vi efter många om och men passen stämplade och äntligen bli insläppta i landet.
Första dagen av vår vistelse i Vancouver, skulle vi stanna över en natt hos en annan gigantisk torped och Seattle-spelare (rekryterar de endast dessa legosoldater?). Nämligen nummer fyra, troligtvis den mest hatade spelaren i vår hemmaborg, denna gången med härstamning från Indien och ännu en spelare som mäter in hela 193 cm och 107 kg - Sonny Grewal! Tjecken Mareks beskrivning passar nästan som ”handen i handsken” på denna grabb, skillnaden ligger i tatueringar och möjligtvis lite för mycket av det goda för Sonny - kärlek. Iallafall, vägen dit var även det ett äventyr i sig värt att nämna. Vi hade nämligen fått en ganska halvtaskig beskrivning, för att ta oss till hans väldigt speciella indiska och gigantiska mansion. Beskrivningen avslutades med ”det största huset i området”, vilket förvisso stämde - men området uppbyggnad med gator åt alla möjliga olika håll, ingen gps och en tjeck som var 110% säker på vart vi skulle, blev det en aning försenad ankomst till Sonny. Väl där blev vi ännu en gång oerhört välkomnade, blev tilldelade ett alldeles eget rum och hungriga som vi var beställde de pizza till oss alla. Najs!
Planerna för Vancouver var att fira nyår, hur detta skulle ske och sluta hade vi absolut inte den blekaste aning om. Vad vi redan visste, var att vi skulle bo på ett dunderbilligt hotell, 39 dollar/natt. Fan vad gött tänkte vi, komma undan billigt i en storstad på nyårsafton är ju inte helt fel. Bilderna på hotellet ”Patricia Inn Budget” såg helt klart fräscha och beboeliga ut, jag menar ”vi skulle ju bara” sova några timmar och ha våra personliga saker någonstans över natten. Men det där ”vi skulle ju bara”, blev något vi alla fick käka upp när vi anlände till hotellet. Alla ni som tänkt besöka Vancouver, kom ihåg den följande adressen och området - 403 East Hastings Street, Vancouver (Kanada). Detta var inget roligt område kan jag berätta för er. På väg till hotellet flockas det av hemlösa människor, förfallna och igenspikade byggnader. Staden kan beskrivas som det värsta möjliga ghettot ni någonsin kan föreställa er. För att hjälpa mina kära läsare på traven, kan ni ju testa att googla just ”Hastings Ghetto”. För den ständigt fotograferande Anton Ivehed, valde sina telefon- och fotografibehov med väldigt stor omsorg när han befann sig i detta område. Sorgligt. Där gick dock att hitta två stora fördelar med hotellet, där fanns WiFi och busshållplatsen till stadens hjärta låg ett stenkast från byggnaden.
Nyårsafton tycker jag överlag brukar vara ganska överhype:at, möjligen för jag aldrig riktigt själv anordnat någon spektakulär och pampig höjdarfest med ett sjutiotal inbjudna. Visst har man haft någon riktigt grym nyår någongång, men när man inte kan komma ihåg exakt vilket år - så kommer den definitivt ligga i en rejäl skugga från ”Vancouver med boysen 2014”. Vilket minne för livet! Det svider rejält att säga att trots att det blev en grym nyår, utan någon särskild ”gameplan”, saknade vi något. Eller jag talar för mig själv, jag saknade något - min bästa polare Justus. Men om några månader kommer nya legendariska historier skrivas ner i böckerna, då vi alla återförenas i Malmö igen! Men åter till Vancouver. Vi hade kikat på biljetter till x antal olika klubbar på förhand, priserna låg och snurrade runt 150 kanadensiska dollar med förköp och dresscode. Det där var ingen av oss direkt sugna på, så vi gav oss ut i storstaden i hopp om att hitta något grymt ställe där och då. Vilket jag, Vigre och Marek gjorde! Efter att ha suttit på någon mindre pub i någon timme och snackat med några tjejer, drog den svensktjeckiska trion på utflykt medan Erik och Axel minglade vidare. Vi hittade då stället ”Doolin’s Irish Pub” vilket var en riktig ordentlig fullträff! Vilket underbart drag det var där inne, med två dansgolv och folk från alla möjliga hörn i världen. Där stannade vi ända till tolvslaget och därefter splittrades vi upp. Här tänkte jag att det förmodligen kommer gå åt h-lvete, men vi hade lyxhotellet som utgångspunkt för morgondagen och ”lagsamling” runt 11.00 morgonen därpå. Otroligt nog lyckades alla fem, fyra svenskar och en tjeckoslovak, återförenas dagen därpå - oddsen för att detta skulle ske hade jag satt som mycket höga natten därpå med tanke på diverse omständigheter. För vem hade trott att jag och killen jag aldrig tidigare umgåtts med, skulle bli så bra vänner att vi festade tillsammans på den irländska puben tills stängningsdags? Och vem hade trott att jag, med samma underbara grabb, skulle dra vinstlotten och ha fem minuters gångavstånd ”hem”, med två lika underbara Australien:are och sova på ett avsevärt mycket bättre hotell mitt i ”Downtown Vancouver”.
Mycket text nu känner jag men det börjar gå mot sitt slut. Vi hann även med att vandra runt i Vancouver dagen därpå, strax innan färden hem mot Seattle skulle påbörjas. Där hann vi se några häftiga utsikter och enorma skyskrapor, BC Lions stora arena (Football) och käka på det gudomligt goda snabbmatskedjan ”Fatburger”. Stället har helt klart de godaste, största, prisvärda och troligtvis mest fettdrypande burgarna jag någonsin skådat, käkat och fullständigt slängt i mig. Men oj så goda de var, helt klart värt den långa sträckan vi fick gå för att hitta stället! En burgare av denna kaliber kan man helt enkelt inte motstå sig, även om man till vardags är nördig nog att räkna kalorier.
Idag (klockan är nu 02:32), flyger jag hem till Good Ol’ Medford igen runt tio tiden på kvällen och landar väl ungefär två timmar senare. Det har varit otroligt grymma veckor i Seattle och de få dagarna i Vancouver är något man alltid kommer minnas. Jag har träffat många nya underbara människor, återigen fått se och uppleva nya städer (och länder). Som ni märkt, har det inte blivit mycket till hockey i de senaste inläggen, snart är vi dock tillbaka till det gamla vanliga schemat och vardagen igen så lugn alla hockeyfanatiker det kommer! Innan jag sätter detta enorma blogginläggs sista punkt (det blev ett oplanerat utropstecken istället), vill jag passa på att rikta ett stort tack till familjen Danna, bestående av Jamie, James och Stina för att de bjöd dit mig över julen. Vill även passa på att tacka Eriks värdfamilj, familjen Stratton, för den stora gästvänlighet och omhändertagande även de visat mig under de få dagarna jag bott här!
Med vänliga hälsningar,
Southern Oregon Spartans Nr.9
Anton Ivehed.