Men men, denna helgen mötte vi som sagt Lake Tahoe Blue för tredje (?) matchserien- och gången, tror jag. Iallafall, det blev ytterligare två vinster där den sista satt något längre inne än den första. Fyra ganska tuffa poäng som vi fick lägga manken till för att kamma hem, jämfört med de fyra vi kammade hem på bortaplan. Motståndarlaget Tahoe har inte bara blivit bättre hux flux, de har även en hel del nya ansikten ute på slagfältet. Det som nämligen kan vara lite lurigt med- och i denna serien, något som säkerligen är ganska vanligt förekommande i både Amerika och Kanada, är att efter juluppehållet förändras många lag radikalt. Med radikalt, menar jag att det byts, säljs och köps spelare kors och tvärs över landets olika ligor, främst inom den egna såklart - med andra ord Western States Hockey League (WSHL). Det är mer en vanlighet än ovanlighet alltså. Vårt lag, tränarstab och lagets ägare, är själv verkligen med i den här hetluften. På bara några dagar har vi till exempel gjort klart med en av ligans bästa målvakter, Reed Kinsey från Butte Cobras. För honom gav vi en av våra lite sämre spelare, vilket inte alls går ihop för mig. Antagligen, eller snarare högst troligt, är där en del pengar inblandat i denna övergång också. Lägg där till, att vi även fått en ny oerhört skicklig forward från Chicago, född 1994. Truppen är numera stor, varje träning blir alltså en kamp om att få ta en plats i laguppställningen till helgens matcher - grymt bra för både lagets- och framförallt den egna utvecklingen. Man får aldrig bli mätt, nöjd och belåten, antagligen något av det farligaste inom framförallt idrott!

Vi vann iallafall som sagt de båda matcherna. De var väl aldrig direkt nära, möjligtvis resultatmässigt men vi dominerade och hade stort övertag sett till siffrorna i till exempel skottstatistiken. Lake Tahoe har fått in några spetsspelare, helt klart. Självklart är det den där stereotypisk stora ryssen som är oerhört svår att stoppa. Han är teknisk, har ett hyfsat skott, passar inte/sällan pucken och lackar fullständigt ur när han utsätts för lite fysiskt spel. Jag tror även de har fått in en ny målvakt, då denne man som stod mot oss fullständigt (nästintill) spikade igen kassen. På bortaplan åkte de på stryk med 8-2 och 7-1 eller något liknande, kommer inte ihåg exakta siffror och är alldeles för lat för stunden att kolla upp det! Slutresultaten i den första fredagsmatchen blev 0-4 till spartanerna. Den andra matchen var mer utav en nagelbitare och slutade i 2-3 till vår favör. Värt att notera är att Lake Tahoe Blue tog ledningen i båda matcherna men vi visade stark lagmoral och slog oss tillbaka i matcherna, litade på vårt lag och dess kapacitet - ingen panik!

 

Något som absolut måste nämnas, är att The Rrrink, vår ishall, hemmaborg även kallat ”The Madhouse” - fullständigt kokar numera. Tidigare blev jag taggad av att stiga ut på uppvärmningen med ena långsidan fylld med hemmafans, uppskattar antalet till omkring 400 sittande personer. Men nu när collegefotbollen och all annan populär idrott är över här i Medford, hittar allt fler invånare till våra matcher - sjukt jäkla kul! Nu flyger man istället ut, bortskämd som man är till cirka 800 fans och de är inte personer med de små stämbanden inte. Ishallen fullständigt kokar, personer står tätt runt hela rinken, försöker göra allt för att heja fram oss och allt för att förstöra för motståndarna. Bakom motståndarmålvakten på den ena långsidan, flödar både öl och glåpord tätt efter vartannat. Denna hörna av ishallen kallas ”The Beer Garden”, där Medfords egenbryggda öl serveras tillsammans med den vattniga och amerikanska ölen Budlight. Att vara motståndarmålvakt, eller snarare motståndarspelare överhuvudtaget - kan inte vara en lättuppgift. De är så otroligt högljudda, skriker, slår på plexiglaset med puckar, står med humoristiska skyltar och det roligaste - stora rör som sträcker sig över plexiglaset. Genom dessa kan de kommunicera med vem de vill i den närmsta zonen, vilket då faller sig naturligt bli motståndarmålvakten som blir terroriserad. Vissa hanterar det bra, ler och spelar ännu bättre av alla hånen som haglar över honom just den kvällen. Vissa hanterar det betydligt sämre, börjar fokusera mer på publiken bakom plexiglaset än på att rädda pucken.