Detta första blogginlägg, tog tyvärr lite längre tid för mig att få publicerat än vad jag hade planerat - detta på grund av massor av olika anledningar. Men nu är "skridskoskydden av och sargen släppt", som jag ofta brukade bli påminnd om i skämtsam ton av mina arbetskollegor på Posten. Men nu, förhoppningsvis, kommer jag varje vecka försöka med att publicera minst ett inlägg innehållande text och bilder. För att kompensera den dåliga starten här på bloggen, börjar jag helt enkelt med ett matigt, saftigt, fylligt - ja kalla det vad ni vill, blogginlägg som förhoppingsvis kommer uppskattas. Då kör vi!

 

Det hela började med en ganska tidig avfärd 08.00, resan gick då mot Danmark med min kära familj, dagen var söndagen den 25 augusti 2014. Jag vill inte påstå att jag var särskilt nervös, ganska avslappnad faktiskt. Jag tror inte riktigt jag förstod, att om bara några timmar skulle jag vara påväg mot något helt nytt och främmande - på helt egen fot. Tanken fanns ju dock i bakhuvudet att man glömt något viktigt, som någon del av min hockeyutrustning eller någon viktig handling som jag var tvungen att ha med mig till USA (pass, spelarkontrakt, personlig inbjudan m.m.). Bilfärden till Danmark gick som vanligt oerhört fort och plötsligt var vi framme vid slutdestinationen för mamma, pappa och lillebrorsan - Københavns Lufthavne på vårt kära grannlands egna språk. Hockeyväskan, klubborna, det personliga bagaget och handbagaget slängs på en modell större vagn. Ni vet de där vagnarna som brukar fylla hela familjens packning och bagage när de ska ut på charterresa. Boardingpasset var redan utprintat och checkat in hade jag redan gjort online. Bra inga problem hittils. Men när jag checkat in mitt personliga bagage blir jag hänvisad till en annan disk där de tar hand om större packningar och utrustning. Ungefär i detta skede, sänds små oroväckande signaler till mitt centrala nervsystem - denna resa kommer bli en aning krångligare än vad jag förberett mig på. Boardingpasset som den ena kvinnan accepterat när jag lämnade in mitt personliga bagage, accepterades inte av den nya kvinnan som tog emot min hockeyutrustning. Jaha, det var den resan det - kände jag lite spontant. Jag flackar med blicken mot pappa som ser sådär oerhört stressad ut. Ni vet den där känslan när man inte vet varken vart man ska ta vägen eller göra härnäst. Jag vet att pappa verkligen ville att allting skulle klaffa och att jag skulle få åka iväg på min resa, så även mamma såklart, men pappas reaktion var så extremt tydlig. Jag försöker behålla lugnet och allting löser sig till slut. Den nya kontrollanten var nog lite morgontrött, alternativt hade en lite dålig start på dagen. Hon hade helt enkelt missat den stora röda texten där det stod boardingpass på min självutskrivna biljett.. Tiden därefter gick fort och vips var det dags att säga farväl till världens bästa och underbaraste familj. Detta skede var oerhört tufft kan jag säga, mycket tyngre än vad jag förväntat mig. Men på något sätt ändå oerhört fint, en händelse i livet som alltid kommer finnas där.

 

Fortsättningen på resan började helt klart bättre än vad den startade. Nästa destination och landning var på Heatrow Airport, London. Detta var något helt nytt och främmande för mig, senast jag flög ensam var till Barcelona för att träffa en mycket god barndomsvän. Flygplatsen där var inte särskilt stor och jag vet inte varför jag förväntat mig något liknande i London. Den var alltså den totala motsatsen liten - den var enorm! Jag kände ungefär som jag uttryckte mig på Facebook, "Jag saknar lilla Sturup.". Efter att ha stått i fel kö i cirka 40 minuter, blir jag hänvisad till en transportbuss som skulle ta mig till terminal 3, där mitt nästa flyg väntade. Vadå transportbuss, tänkte jag. I min ensamhet satt jag på den avlånga bussen och funderade om jag verkligen tagit rätt buss. Men den tog mig till rätt plats och i god tid tills jag behövde vara vid nästa gate, som skulle ta mig till Los Angeles International Airport (LAX). Vid denna gate var kontrollerna betydligt hårdare, något jag blivit väl förberedd på av diverse familjevänner till oss genom berättelser om pappa. En liten sidohistoria:

 

 

Nog om det, jag svarade alltså inte fel på dessa frågor den sura kontrollanten med indisk-amerikansk brytning i mörkt tonade solglasögon ställde till mig. Resan till Los Angeles beräknades ta ungefär 12 timmar och det stämmde väl ganska bra. Jag flög med ett ganska stort plan, Boeing 777, det största och mest bekvämaste jag rest med hittils. Detta sätt till den personliga servicen, egen mediaspelare med massor av filmer, tre goda måltider och fri dricka. Resan gick därmed betydligt fortare än vad jag trott - skönt! Men även denna del av resan hade sina   sämre stunder. Till att börja med satt jag längst ner i höger hörnet på planet, något som jag själv förbeställt då det var den enda lediga platsen med fönsterutsikt. Allt var frid och fröjd tills bastanta Volmar, cirka 100 pannor från Düsseldorf kom och satt sig på den lediga platsen bredvid mig. Det var faktiskt en oerhört glad prick som artigt presenterade sig med en härlig tysk-engelsk brytning, tippar på att han var cirka 35 år gammal - vild chansning. Det var inget mer med det, jag satt bara lite lätt inträngd i hörnan jag själv valt. Denna Volmar hade uppenbarligen två stora intresse i livet, som snabbt visade sig när "matvagnen" rullades ut i gångarna. Nämligen rödvin och hårdrock. Det började med ett plastglas rödvin, för att bara någon sekund senare, be flygvärdinnan om ett extra glas till. Påfyllningarna blev många i takt med att både sången från tyskens hörlurar och egna ljudstämma blev allt högre. Rockkonsterten tog tillsist slut och Volmar hade äntligen somnat - vi var nu ungefär en timme från Los Angeles.

 När jag väl landade i Los Angeles, förväntade jag mig ett liknande kaos om inte värre än det som utspelade sig på Londons flygplats. Detta stämmde helt och hållet, då jag sprang till mitt "Connection Flight", lämnade in allt bagage för att några minuter senare få reda på att Alaska Airlines plan till Medford, min slutdestination, blivit inställd. Flytet och turen fortsätter med andra ord. Efter att ha stått och väntat vid informationsdisken i cirka två timmar, blir det äntligen min tur att få reda på vad som gäller härnäst. Jag får reda på att där inte finns någon möjlighet att komma till Medford den dagen jag planerat, utan tidigast imorgonkväll kan jag nå mitt resmål. Dock genom att först flyga till Salt Lake City, för att därifrån äntligen landa i Medford, Oregon. Hm, okej, jag hade inte direkt några alternativ att välja mellan. Skickade därefter iväg ett textmeddelande till min nya tränare David Cole, så han inte stod och väntade på flygplatsen - vilket han då faktiskt redan gjorde. Skönt var dock flygbolaget bokade in mig gratis på ett fint hotell i en grym svit (Hotel Concourse, Room 1437 för att vara exakt), för att kompensera de andra resande och mig.

 

Dagen därpå visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, flyget lyfte inte förrän 18.07 - och jag kunde inte tillbringa en dag i en så häftig stad som Los Angeles på hotellet. Då slog det mig, jag har för närvarande en barndomsvän, Filiph Sköld, som studerar på ett "Community College"  i Los Angeles. Turen var nu äntligen här. Han var då i skrivande stund tillgänlig på Facebook och jag fick kontakt med honom. Jag tog en taxi till hans studentlägenhet där vi träffades och han visade mig några sevärdheter i LA, såsom "The Pier", "Venice Beach" med mera. Givetsvis var turisthumöret på topp och jag fick med mig både en svart California t-shirt och ett vykort från äventyret. Efter den guidade turen, tackade jag så mycket för mig och begav mig återigen till flygplatsen. När turen nu äntligen vänt och var på min sida, gick allt hädanefter som planerat. Flygen kom som de skulle och jag landade på Rogue Valley International Airport (Medford) cirka 22.30 söndagkväll - med andra ord en dag senare än beräknat. Där väntade både huvud- och assisterande tränaren på mig tillsammans med en annan spelare från Portland. Ett väldigt fint välkomnande som var oerhört uppskattat, man kände sig verkligen välkommen till både staden och laget.