Ja, då var det den 24 september och jag har nu varit i bosatt i Medford i cirka en månad. Efter några dagars uppehåll från bloggen, vilket tråkigt nog inneburit kass uppdatering - ska jag försöka sammanfatta mina första intryck av "den amerikanska ishockeyn" och hur den skiljer sig från den där hemma. Jag har även hunnit med att avverka mina första seriematcher, vilket får komma i ett separat inlägg i dagarna. Men nu, låt oss börja!

När jag för första gången anlände till ishallen och klev in i omklädningsrummet, satt där cirka tjugo utespelare och två målvakter och de alla pratade i hög ton med varandra. Jag var lite smått chockad för att vara helt ärlig. Jag hade föreställt mig att stämningen skulle vara något helt annorlunda än vad den faktiskt var. Lite mer som hemma i Sverige, en stämning som oftast brukar vara sådär "typisk svensk". Lite stelt och spänt. För det skulle väl inte kunna skilja sig så mycket. Jag menar vi är ju trots likasinnade människor, även fast vi bor på olika ställen i världen och utövar den älskade idrotten vi lagt ner tiotusentals timmar på. Men så var det verkligen inte, till min förvånad. Tänk er själv, ett helt nytt lag, vitt skilda personligheter, åldrar, olika städer och framförallt länder - speciellt i mitt fall. Men det kändes precis som att laget redan varit tillsammans i veckor, till och med månader, vågar jag nästan dra till med. Jag påbörjade det klassiska "presentationsvarvet" och blev så oerhört bra välkommen av killarna i laget. Möjligen för att jag var den enda europén och svensken hittills i laget. Men det kändes ändå som att denna vänlighet var något unikt för just spelarna här och kulturen. Det var säkerligen även roligt för de amerikanare och kanadensare i laget, att höra både min annorlunda dialekt, ordval, humor med mera som enda europé i laget. Kamratskapen och lagandan här är något alldeles speciellt, det är den verkligen.

Attityden gentemot varandra under vårt första ispass var något jag reagerade på. Sättet tränare, spelare och ledare hela tiden manar på varandra och uppmuntrar till hårdare arbete var helt fantastiskt. Detta kanska är något speciellt för just mitt lag, Southern Oregon Spartans - men det tvivlar jag på faktiskt. Jag tror snarare det har att göra med hockeykulturen som är såpass stark i framförallt Kanada men även i USA. Alla slog varandra på benskydden, "Nice goal bud!", "Good work!", "Keep it up!!" och så vidare. Jag kände verkligen hur jag tog de där extra skären, sköt lite hårdare, tacklades oftare och uppmuntrade själv mina lagkamrater på ett sätt jag tidigare aldrig gjort. Denna mentalitet tror jag även byggts på rejält med hjälp av vår enormt duktiga och kunniga fystränare Mike Rust. Han har verkligen stärkt vårt mentala sinne, på bara de fyra veckor vi varit tillsammans som lag under hans styre. Hans passion för laget, staden och varje individs framgång samt hälsa tror och vet jag kommer ha stor betydelse för oss under säsongen. Hur, när, varför och var vi tränar kommer jag fortsätta skriva om i ett kommande inlägg. Med andra ord - håll er uppdaterad!

Men inställningen här har även den två sidor. Inför resan förberedde jag mig på blod, svett och tårar från sekund nummer ett när jag klev innanför det där omklädningsrummet min vän Justus Saldeen pratat så väl om. En attityd där alla spelare var individualister, redo att gå bakom ryggen på dig eller någon annan lagkamrat för att behålla sin plats i laget. Så var inte riktigt fallet, på isen kan detta kännas igen - där somliga bokstavligen slagits för att få ha sin utrustning kvar hängandes i omklädningsrummet nästkommande träning. "Gullandet" i den amerikanska hockeyn är nämligen obefintlig, det fick vi tydligt förklarat från dag ett av både tränare och lagets ägare innan träningscampen startade. En av ägarna sa ungefär något i stil med:

 "Vi vill se aggressiv ishockey. Vi vill inte att ni ska åka runt som några konståknings primadonnor. Ni SKA tacklas, Ni SKA slåss och ni SKA vinna! Allt är business här det ska ni veta. Publiken är intäkter och ni drar in de åt oss. Följer ni inte detta, är nästa klubb aldrig långt bort"

 Jag förstod när jag kom hit att det var lite mer på spel än där hemma. Men det var inte förens detta förtydligande från ägaren ägde rum, som jag, och säkerligen alla andra spelare - förstod att det nu endast var upp till oss själva om vi ville behålla vår plats i laget. Den hårda vägen har redan ett antal spelare tyvärr redan fått uppleva, en utespelare och en målvakt - hittills det vill säga. Utespelaren anlände sent av okänd anledning, född 1994 och han var från Kalifornien. Han fick knappt två veckor med laget på is, därefter skickades, eller snarare bytades han bort till ett lag i Colorado - 20 timmar från Medford. Målvakten var däremot med oss redan från början, en superhärlig kille från Kanada, som under den korta tiden gav mig oerhört många härliga minnen, skratt och leende på läpparna.  Tränaren var dock inte lika tillfredsställd med honom, vilket han fick reda på cirka 3 timmar innan seriepremiären hemma mot Missoula Maulers fredagen den 19 september. Då fick han reda på att han inte ens blev flyttad till ett annat lag, utan blev hemskickad. Vilket betyder att han då stod klubblös och Southern Oregon Spartans inte hjälpte honom att hitta en ny klubb att spela för, vilket de i vanligtvis brukar göra.

Nu gäller det för mig att fortsätta kämpa på, så min vistelse här blir lika långvarig som jag vill att den ska bli. Jag lever verkligen livet här! Tänk er att få spela ishockey i en stad, där solen steker på dagligen, med underbara lagkamrater och värdfamilj. Detta är en upplevelse jag aldrig kommer glömma och alltid bära med mig för resten av livet. Är så oerhört glad att jag tog beslutet att åka. Detta inlägg mynnade dock ut i någon form av "inställningsbeskrivning" av ishockeyn här, vilket egentligen inte var tänkt. Nästa större inlägg ska jag försöka knåpa ihop hur min vardag ser ut här, hur ispassen är upplagda och vad man fokuserar på, hur barmarksträningen fungerar och så vidare. På återseende och håll er uppdaterade kära läsare, saknar er Sverige!!