Familjefrågan och hur jag skulle trivas i staden Medford, Oregon, var något som jag var en aning oroad över innan jag kom hit. Vanligtvis när man spelar juniorhockey i USA, bor man hos något som kallas "Billet Family" som på svenska översätts till värdfamilj. De tar hand om dig som du vore deras egna son/dotter, till en väldigt låg kostnad för både boende och mat. Men du kan även bo i ett "Hockey House", direkt översatt till hockeyhus på svenska. Då bor man endast spelare, upp till 4-5 stycken i ett hus för sig själva. Här är ansvaret dock större, tvätt, mat, städning och annat hushåll sköts av spelarna själva. Något jag inte tror skulle passat mig. För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt på isen, behöver allt runt omkring fungera till fullo - mat, familj, lagkamrater, miljö osv. För att detta skulle försöka uppnås, fick man långt innan avresa fylla i ett speciellt formulär kallat "Billet Family Questionnaire". Där fick man fylla i ett antal standard frågor, såsom ålder, kön, syskon, familj, husdjur, favoritmat, om man ville bo med någon anna spelare i laget, brukade någon tobacco m.m. Därefter kom där en del lite längre frågor om ens aktivitet i sin egna familj, sett till om man tvättade kläderna själv, städade rummet och hur ofta eller andra sysslor i hemmet. Sedan återstod två frågor, två ganska unika och specifika frågor. Jag citerar:

 

 

Jag skrattade nästan lite smått för mig själv. Första frågan, okej, det är väl inget märkvärdigt med den egentligen. Men vilka "normala" föräldrar hade blivit glada av den ställda frågan och situationen egentligen? Den andra frågan är dock lite mer unik och går inte riktigt att sätta i ett svenskt perspektiv. Detta då synen på marijuana här är något helt annat än vad den är i Sverige. I vissa stater, om jag har förstått det rätt, är det fullt lagligt att bruka drogen och man får den utskriven för medicinskt syfte. Detta var något jag fick erfara när jag gjorde min blixtvisit i Los Angeles. När jag spatserade runt på Venice Beach duggade det tätt med affärer som sålde just "Medical Marijuana" med utvärdering om ens hälsotillstånd för $40. En riktig guldgruva för ägarna, då affärerna ofta var välfyllda och dofterna längsmed stranden, gjorde garanterat ett kärt besök hos varenda näsborre i längsmed området. Frågan som ställdes på formuläret var med andra ord kanske inte så konstig egentligen, alkohol värderas i princip som en värre drog om man ser till åldersgränsen som är 21 år.

 

När jag väl anlände till Medford, Oregon, blev jag direkt hemkörd till familjen jag nu bor hos, familjen Hanson. Detta var något av ett undantag, då man vanligtvis bor första veckan av träningscampen på ett hotell. Efter den första veckan av campen brukar de vanligtvis placera ut spelarna hos sina värdfamiljer, efter en traditionell intermatch kallad "Black and Gold Game". Men jag blev som sagt direkt utplacerad hos min värdfamilj. Något som jag redan innan avfärd visste om. Skönt eller oskönt, som i ungdomens alldeles egna "urban dictionary" - var något jag verkligen funderade på flera gånger om under min sista flygresa från Salt Lake City till Medford. Fördelarna jag såg, var att jag direkt fick möta min familj jag ska spendera x antal månader hos, lära känna individerna i ett så tidigt skede som möjligt vilket nog är det mest optimala. Tryggheten, att komma direkt till en fast punkt där man vet att man ska bo framöver. Första veckan utesluter därmed en hel del orosmoment som möjligtvis kan uppkomma, såsom nervositet inför mötet med sin nya familj i slutet på campveckan. Att försöka minimera försöka olika irritationsmoment som kan påverka mina prestationer på isen - var såklart av högsta prio, då det är därför jag är här. Den största och kanske enda nackdelen jag såg i att inte bo med de andra spelarna på hotellet, gemenskapen med mina kommande lagkamrater. Detta var dock något som jag inte alls kände att jag blev lidande av, utan jag kom in i gruppen väldigt bra och blev väl omhändertagen av både spelare, ledare, tränare och folk runt omkring organisationen - skönt!

 

Men varför blev jag då egentligen utplacerad en vecka tidigare och "isolerad" (möjligen ett lite väl starkt ordval), från de övriga spelarna. Jo, därför att de tyckte oerhört synd om mig som behövt genomlida en resa på sammanlagt 28 timmar haha.. För att det var min första vistelsen någonsin i USA och även på egen hand, för att flygbolaget lyckades bli av med mitt bagage, för att jag desperat sprungit med pärlsvätt i pannan från den ena terminalen till den andra och precis lyckats hinna med flygbyten och så vidare. Hur som helst, den verkligen supergrymma familjen jag hamnat hos, familjen Hanson, är som nästintill identiskt mot min egna familj trots att de är fullständigt omöjliga att ersätta! Familjen består av pappan John, mamman Robin, det yngsta syskonet Tyler och det äldsta Kaitelyn. Mamman Robin i familjen - lagar helt utsökt mat. Hon slår aldrig mammas hemmalagade köttbullar, "vitlöksmaten" eller potatisbullarna, men många rätter är uppe och snurrar bland de absolut bästa favoriterna där hemma. Detta var även en av de huvudbekymmerna jag hade innan jag bestämde mig för att åka. Kommer jag verkligen kunna prestera om jag inte trivs med maten? Det sägs ju att 80% av ens resultat utgörs av maten, 20% av träningen.

 

Men låt oss kastas tillbaka till familjen. Utöver detta har de även två hundar, en modell mindre som är koppar-/creméfärgad. Denna hund heter Copper, lite småknubbig som kanske fått lite för mycket av det goda från familjen Hanson (feel absolutely no offense if you're reading/translate this, John, Robin, Tyler or Kaitelyn haha - I love that dog!). Den andra hunden heter Griffin och är en modell större svartvit hund, namnvalet på denna hund är fortfarande oklart. Föräldrarna i familjen kommer ursprungligen från Kanada men efter några år som läkare i Egyptien, hamnade de slutligen i Medford, Oregon (USA). Sonen Tyler, är 11 år gammal. Han spelar hockey, amerikansk fotboll och jag tror även han spelar baseball. Hockey spelar även den äldre dottern Kaitelyn, som jag pinsamt nog glömt åldern på - men hon är några år äldre än lillebrorsan. Även hon utövar andra sporter, "multi-idrottande" känns som en självklarhet här nästintill. Då jag har en väldigt stark relation till Isak, min lillebror - var något jag var en aning orolig över. Varje dag umgås vi, hittar alltid på något och där finns alltid något att prata om. Vi har alltså helt enkelt riktigt jävla kul tillsammans, ursäkta språket - men jag älskar honom otroligt mycket, han betyder verkligen allt för mig. Här kommer 11-årige Tyler in i bilden. Definitivt ingen ersättare, men hans otroligt många likheter med Isak får mig att nästintill tro att jag befinner mig hemma. Sättet vi pratar med varandra, skämtar, deras stora hockeyintresse, båda har stort intresse för kepsar och så vidare är så likt det kan bli. Enda skillanden är möjligen kroppslängden, Tyler är stor som ett hus. Svårt att uppskatta hur mycket större men säkerligen en 3 dm, minst.

 

Hos familjen Hanson, på 1230 Stonegate Drive 97504 Medford (OR), tillkom tre nya och tillfälliga familjemedlemmar den 30 augusti 2014. Det var jag, den enda svensken och europen i laget från Malmö. Det andra tillskottet var Devin Laird född 1996, skicklig forward från Delevan, New York. Sist ut har vi den store och rejäla Liam Finn, född 1995 från Pefferlaw, Ontario. Två supersköna typer med helt olika personligheter och intressen - kul! Tillsammans delar vi tre på ett rum, något som är ganska ovanligt (tror jag?), då de flesta spelarna verkar ha egna rum. Detta är dock inget större problem för mig. Jag spenderar hellre tid med familjen Hanson och mina rumskamrater i övriga delar av det enormt fina huset - än uppe i vårt sovrum. För det är just vad det är, vi förvarar våra kläder där och sover, varken mer eller mindre. Visst vill man ha lite "egentid" skulle det kanske vara skönt att ha ett helt eget rum. Men då huset är så pass stort, att det erbjuder två stora vardagsrum och diverse andra ytor, diverse vardagslyx som pool och Hot Tub - klarar jag mig alldeles utmärkt att dela rum.