Vattenskalle, förlust X2 och ledighet
Då har det varit ett litet "miniuppehåll" från bloggen på grund av någorlunda brist på motivation att skriva här. Men nu är den tillbaka och så även jag från vår lilla bortaresa till Idaho. Redan vi åkte till Idaho visste jag att vi skulle få det tufft, tränaren försökte dock med alla medel att tvätta bort motståndarlagets skrämselrykte. Tittar man på Idaho Junior Steelheads tidigare resultat är det imponerande siffror, ofta tvåsiffriga vinster, med stort övertag i skottstatistiken och poängskörd från en rad olika spelare. Men vi hade också inlett säsongen bra, jag tror faktiskt deras tränare var en smula orolig inför mötet - laget som år efter år vinner titlar, ofta överlägsna med en gedigen organisation. Men någonstans kände jag att ändå att vi trodde vi var lite bättre än vad vi egentligen är, för hittills har vi faktiskt inte stött på något riktigt riktigt bra motstånd. Detta var något jag fruktade, det vi där hemma kallar "vattenskalle" - när man helt enkelt är på en annan planet, inte ödmjuk för fem öre och tror man är bättre vad man egentligen är. Därför, ville jag Inför denna matchserie försöka jag skapa mig ett litet eget övertag, dels via vänner i Seattle Junior Totems som redan mött laget denna säsong - men även genom att videogranska laget.
Utav detta fick jag ut följande, Idaho spelar en väldigt "europeisk"-, skicklig- och snabb ishockey. Detta är väl förvisso ingen direkt överraskning, då de i år har spelare från bland annat Sverige, Lettland, Slovakien, Ryssland och såklart även Kanada samt USA. Steelheads försöker tidigt i matchen, sätta skräck i motståndarna som sedan ofta präglar motståndarlagets spel genom slarviga pass, utvisningar och bortslängda puckar. Detta gör Idaho genom en fullständig press, där två forwards direkt sätter press på den puckförande backen och överbelastar ena halvan av isen. Backarna följer med högt upp i banan och skärmar av motståndarforwarden (ytter), som försöker ge stöd till backen djupt ner i den egna zonen vid sargen - även kallat "passningsficka". På så sätt stänger de ner uppspelsfasen och skapar panik hos backarna, som har oerhört lite tid på sig att fatta beslut. Detta var något vi fick smaka på under den första matchen mot Idaho. Hade man kunnat dofta känslan rädsla, hade man garanterat kunnat lukta det kring Southern Oregon Spartans bås de första 5 minuterna och bytena av matchen.
Vi pratade innan matchen om att komma ut hårt och visa vilka vi verkligen var, att vi låg först i tabellen av en anledning. Men Steelheads var hungriga, mycket hungrigare. De dumpade puck, tacklades, fick många puckar på mål, tog för sig och fick oss att se riktigt dåliga ut för att vara ärlig. Men vi höll ut efter den panikartade inledningen och kom in i matchen mer och mer. Till sist, möjligen lite orättvist, fick vi det första målet som jag även lyckades assistera till. Detta genom fint spel med och till ytterforwarden Luke Fraser, som i sin tur fördelade pucken vidare till lagkaptenen och målgöraren Mac Wood. Som alltid sköt han in pucken med sitt vassa, pricksäkra och hårda handledsskott - denna kille har möjligtvis ett av de bästa skotten jag sett. Detta dock om man bortser från tidigare lagkamrater, som idag är fulltidsproffs. Jag pratar såklart om spelare såsom André Burakovsky och liknande som man haft äran att lira med. Matchen stod och vägde men Idaho var det laget som fick puckarna på mål och hade fortfarande en oerhört hög press på oss backar. De åt sig mer och mer in i matchen men andra perioden var fortfarande en riktig ställningskamp med ett litet övertag till Idaho, men vi stod emot bra. Båda lagen gick ut i periodpausen med noll mål gjorda, vilket betydde att matchen fortfarande var i vår favör - 2-1 till spartanerna. De fortsatte att behålla sitt lilla momentum de hade, samtidigt som våra individuella misstag fortsatte att växa på träd som äpplena i trädgården hemma under högsommaren. Äpplena, i detta fallet våra misstag, tog det skickliga laget självklart tillvara på - och utan någon som helst respekt fullständigt "pallade". Liknelsen jag målade fram ledde tyvärr till att matchen sprang iväg i tredje perioden, med hela fem insläppta mål och endast ett gjort framåt. Detta trots att vår målvakt Tymen Edeelkort III, verkligen "stod på huvudet" i denna match med några helt otroliga räddningar. Lägg även till några onödiga utvisningar och som vanligt, snack med domaren från både tränare och spelare, så har ni svaret på vem som gick segrande ur kampen. Idaho Junior Steelheads är svaret och de vann den första matchen med 3-6.
Den andra matchen skiljde sig mycket från den första. Inte bara inramningen, där vi nu, tack och lov slapp den enorma lågstadieorkesterns tjutande oljud och höga toner från trumpeter, pukor, flöjter, bastrummor och allt vad det heter. En av skillnaderna var att supersvensken, Anton Ivehed, Southern Oregon Spartans nummer nio, var en av de fem tappra männen som fick starta matchen på blålinjen - lika mäktigt varje gång! Vi ändrade även vår spelidé, eller som det så snyggt kallas "gameplan". Vi flyttade helt enkelt in ytterforwardsen lite längre in i banan och även högre upp. Detta får att få deras backar att inte stå upp såpass högt i banan och på så sätt undvika deras höga press. Draget från våran huvudtränare fungerade faktiskt matchen igenom och det var en oerhört jämn kamp. Vi fick återigen det första målet i matchen efter ett oerhört snyggt powerplay-mål i spel fem mot tre. Ser man dock till skottstatistiken skulle de haft en konstant press på oss matchen igenom, så var inte fallet. Skillnaden var att de fick många puckar på mål, vi däremot - fick inte det. Istället för att spela enkelt, slänga in puckar mot mål och driva på kassen, spelade vi mycket i hörnorna och kom aldrig till några farliga avslut. Idaho trummade på och till sist gav de många skotten utdelning för hemmalaget. De gick dessvärre även segrande ur denna oerhört jämna tillställning med 1-2. Vi visade dock under denna matchserie, att vi är ett lag att räkna med längre fram. Steelheads bör se upp när de kommer till vår rink, The Rrrink, "The Madhouse", om en vecka då det är dags för ett returmöte oss emellan!
Innan jag sätter punkt för denna gång, vill jag även passa på att dela med mig av lite bilder och liknande från den vackra staden vi nyss besökte. Denna gången bodde vi på ett lite mindre lyxigt hotell än vanligt, detta kompenserades dock upp med som redan tidigare benämnt - den extremt vackra omgivningen i McCall, Idaho. Luften var så frisk, exakt varenda andetag var en upplevelse i sig själv och något jag försökte ta tillvara på. Därför att hemma, eller mitt tillfälliga "hem", är luften ofta ganska dålig på grund av de många skogsbränderna uppe i bergen. Detta tack vare det torra klimatet som råder i Medford större delen av året. Något som även var "top notch", var maten vi blev serverade i staden. Detta är inte något unikt för just denna bortaresa, utan var vi än befinner oss blir vi serverade mat av grymt bra kvalité på resturang innan varje match - proffsigt! I Idaho åt vi på restaurangen "The Anchor", som har en utsikt över hela den vackra insjön McCall. Även ishallen där Idaho Junior Steelheads hade utsikt över denna insjö. Vadå utsikt? tänker ni säkert då. Jo, ishallen hade nämligen hela den ena långsidan "öppen" vilket måste ses som väldigt unikt och något jag tyckte var coolt! Med öppen menar jag helt enkelt att det som i de flesta fall hade varit ett tråkigt plåtparti eller betongvägg, var istället försett med ett glasparti. Strax utanför, möjligen en tre fyra meter från isen, rullade vardagen på som vanligt för McCall-borna. Bilarna susade förbi, människor kom vandrandes med mera. Jag trodde detta skulle påverka och störa spelet, vilket det faktiskt inte gjorde som tur var. Under matchen la man ej märke till dessa möjliga störningsmoment. Något som jag dock tänkte på i efterhand, var att vid tidiga matchtider - borde solljuset vara ett problem tack vare det öppna glaspartiet.
Nu har vi haft en veckas träning och en helg utan någon matchserie väntar - skönt och välförtjänt ledighet. Nyss hemkommen från gymmet och även precis pressat pappas gamla retro ambulansväska "745" till det yttersta. Jag, pappan John Hanson och sonen Tyler, ska nämligen utnyttja helgens ledighet med camping. Det ska bli roligt att få uppleva detta då jag inte är den stereotypiska camparen direkt. Det ska även bli skönt att få komma bort från Medford ett tag faktiskt. Då livet här kan bli en aning enformigt när vi ej är iväg på våra bortaresor. Alarmet ringer, laga frukost, isträning, egen styrketräning, mat, styrketräning med laget och avrunda med sömn. Repetera denna vardag från måndag till fredag, dock med vissa tidsmässiga skillnader - då har ni juniorhockey-livet jag lever. Missförstå mig dock inte, jag verkligen älskar min tillvaro just nu. Men det kan vara skönt och välbehövligt med en liten paus. Nu väntar några dagar utan internet, så det kan bli svårt att nå mig, om nu inte ni pallrar er hit eller sänder mig ett vykort!
Med vänliga hälsningar,
Southern Oregon Spartans Nr.9
Anton Ivehed.