Då har även den förkylning, hostliknande sjukdom och feberkänsla även drabbat "the last man standing" i huset och laget. Redan innan avresan till Montana, var där några amerikanska- och kanadensiska själar som uppenbarligen drabbats av något slags virus. Det både hostades och nystes på flera håll i bussen. Inbilla er att jag, i detta läge, befann och låg i en av de historiska skyttegroparna vid Normandies strand. Där flygande skottsalvor kommer från alla möjliga håll och kanter - mot den oskyldiga, friska och sista svenska överlevande på den risiga bussen. Byt sedan ut de flygande skottsalvorna mot nysningar och de tyngre artilleriet mot hostningar, som jag personligen tycker är lite obehagligare. Förhoppningsvis har ni nu en tydlig bild hur utsatt jag kände mig, det fanns helt enkelt ingenstans att ta vägen. Utan det var bara till att acceptera läget, luta sig tillbaka och försöka njuta av det 16 timmar långa viruskriget som yrde runt i den dåliga luftventilationen i bussen.  

Nog om det. Nu när vi kommit hem och återgått till vardagen som "betalande professionell ishockeyspelare på låtsas", har vi haft en dags ledighet (ja, vi styrketränade ändå). Det var oerhört skönt, att för en gång skull kunna få  planera en hel dag själv utan isträning, lagaktiviteter eller diverse möten. Vi passade därmed på att både kombinera behövande vila med följande nöje senare under dagen. Då valde vi att besöka go-kartbanan här i Medford med några tjejer vi lärt känna. Det var oerhört roliga och fartfyllda 30 minuter vi spenderade där och något jag mer än gärna gör igen. På bilden nedan längst till höger, ser ni mannen, myten, legenden - Erik Eidissen, även känd som "sandiegosnummeratta"! Han är då den andra bloggande svensken och målvakten som för några veckor sedan kom till oss från klubben Long Beach Bombers (även de i WSHL, dock i en annan division). En liten rolig notis, är att jag under hela förra året följde denna killes resa, samma som jag nu gör. Det vill säga - lever drömmen i USA som ishockeyspelare. Vad jag inte riktigt kopplade, förens en nära vän till mig uppmärksammade mig om det. Var att denna kända bloggare, faktiskt klev in genom samma dörr, sov i samma hus, åt samma lagade mat och faktiskt nu även spelade i samma lag som mig - "världen är liten" passar förmodligen bättre in här än någonsin.

Innan vi säger tack och adjö för denna gången, måste jag även passa på att skicka världens största möjliga kram och omtanke till min pappas syster - en av mina grymma fastrar Pija (nu får jag passa tungan här, då jag vet att även min andra faster är en trogen läsare. Carolina - du är minst lika grym)!! Detta är den andra gången jag får ett handskrivet brev från Pija och jag skiner upp exakt, om inte ännu mer denna gång. På något sätt är de där handskrivna breven så mycket mer personliga. Det är så mycket mer känsla, så mycket mer levande och äkta. Jag kunde verkligen fantisera mig bort, även fast det bara var för några minuter, det kändes verkligen som att jag var hemma på Ripgatan 22. På besök hade vi då hedersgästerna Pija och Kent, som alltid är välkomna när de antingen cyklar eller promenerar förbi.

Pija är verkligen en stor förebild för mig, en riktig kämpe som verkligen inspirerar mig i vardagen - framförallt nu när jag har det lite motigt med skador. Då tänker jag genast på min faster, flera tusentals kilometer bort. Hon kämpar nämligen med så oerhört mycket mer än vad jag gör, ändå visar hon sig alltid stark och sin positiva sida. Jag kan stå och bara beundra, lyssna noggrant och le - när min pappa har sina långa telefonsamtal med Pija. Jag ljuger inte om det är ständigt skratt och inte sällan glädjetårar inblandat, i allt ifrån 30 minuter till över en timme. Helt fantastiskt. Jag håller verkligen tummarna för dig varje dag Pija, det ska du veta. Jag hoppas verkligen att din glädjespridande energi mycket snart kommer överösas tillbaka på dig - för det förtjänar du verkligen!