I skrivande stund har vi cirka två och en halv timme kvar av den 16 timmar långa bussresan från Butte, Montana. I bagaget har vi med oss 12 oerhört sköna och välförtjänta poäng, vilket betyder att vi fortfarande behåller ledningen med 23 inspelade poäng - i den nordvästra serien av WSHL. Mycket siffror här nu, håll i er. Vi är verkligen inne i en ordentlig vinnartrend, på 12 spelade matcher har vi elva vinster, varav en tyvärr förlorades i övertid på hemmaplan mot Missoula Maulers. Efter ett vad jag och många andra tyckte, var ett felaktigt dömt mål av de smårunda amerikanska svartvit-randiga männen med sina visselpipor. Det har varit en grymt rolig bortaresa vi gjort med laget men som verkligen tagit hårt på krafterna. Det är en snörvlande och hostande buss som sakta men säkert rullar tillbaka mot Medford. En väldigt hemlängtande buss kan tilläggas.

Vi har inte bara stulit motståndarnasd poäng i deras hemmaborgar. Utan vi har även hunnit med att ha jäkligt roligt under hela resans gång, från början till slut. Det tar mig mer eller mindre tillbaka till de roligaste minnena jag har från ishockeyn, nämligen alla de hockeycuper man haft turen att få vara med och deltaga i. Detta är något jag verkligen försöker få min lillebror att förstå och ta vara på, då den tiden i ens ”hockeykarriären” aldrig återkommer på riktigt samma sätt. Det börjas oftast med endagscuper, våfflor, puckkastning, lotteri och puckskjutning. Därefter blir det övernattningar i klassrum, möjligen utländska lag och lite längre avstånd till cuperna. Till sist kommer de stora cuperna (somliga av de utomlands), i de stora städerna i Sverige, som till exempel ”Göteborgscupen”, ”Resport Trophy”,  ”Lilla SM” med flera. Här deltar nu de mer satsande elit- och även de småklubbar som ännu lyckats behålla sina lovande talanger och årskull. Har man lyckats ta sig hit, ersätts nu skolmaten och sovsalar mot bufféfrukost och dubbelsäng på lyxiga hotell. ”Cuplivet” är något som garanterat, garanterat, utvecklar både spelare och lag enormt både på och utanför rinken. 

Men låt oss återgå till det lite mer väsentliga, Southern Oregon Spartan. Den lilla kopplingen som jag då såg i det ovanstående textstycket, eller de paralleller och resonemang som jag försökt framhäva. Är att denna långa resa med laget, lyckats binda ännu större kamratskap och jag har lärt känna fler spelare på djupet än vad jag gjort tidigare. Detta i sin tur kommer förhoppningsvis avspegla sig i något positivt ute på isen, vilket i sin tur leder till ännu fler vinster och framgångar för laget!

Den sista matchserien och lite av ett returmöte, var som nämnt i förgående blogginlägg mot Butte Cobras. Vi visste redan sedan tidigare att de mer eller mindre levde på sin förstafemmas tre forwards, såklart bestående av två duktiga svenskar och en ryss - heja Europa! Även deras storspelande, men lilla målvakt, räddade Butte-ormarna flertalet gånger på vår hemmarink. Gick vi bara ut och spelade vårt spel, försökte hålla oss ifrån utvisningsbåset samt hålla munnarna stängda - med andra ord, inte prata skit med domarna. Skulle vi kamma hem alla sex poäng även i denna matchserie. Detta var något vi även gjorde, mer eller mindre. Poängen kammades in och vi bättrade oss iallafall något med snacket, men lyckades ändock plussa på utvisningsstatistiken i helgen med cirka 100 minuter.. De tre matcherna fördes mestadels av oss där Butte Cobras hade sina små perioder i matcherna där vi tillät de att ”glänsa”. I den absolut sista matchen, som inte gick särskilt vidare för min egen del, lyckades jag sprätta in säsongens första mål på amerikanskt territorium. Jag har aldrig varit känd för att vara en målspruta direkt, har väl snittat ett mål per säsong som gamla tränare jag haft i Malmö hånat mig med ironisk ton för. Traditionen spräcktes dock förra säsongen haha! Jag föredrar hellre att leverera en snygg skottfint, för att därefter servera en fin passning som resulterar i mål. Men så igår kom målet, vilken var en oerhört lättnad, förhoppningsvis kan jag spinna vidare på självförtroendet det gav och fortsätta leverera mål. Det var faktiskt även en rätt trevlig atmosfär att spela i, med ungefär 400 åskådare som förde bra med oväsen i en helt okej ishall. Märk väl - ishall! Själva anläggningen var katastrofalt undermålig, ryktet sa att det var ett gammalt och ombyggt militärregemente. Ryktet stämde med störtsa sannolikhet. Omklädningsrummen vi blev tilldelade saknade delar av innertaket, låsmöjlighet existerade ej och duschar likaså. Tur var att vi återigen bodde på fint hotell med allt man behövde, så det var lite ”plåster på såren”. Mindre tur hade hotellets gäster och ägare, då vi både duschade där efter matcherna och torkade vår illaluktande hockeyutrustning på hotellets bakgård.

Video: Mitt första mål i spartanströjan! Bjuder även på lite extramaterial, från en ganska schysst fight med några utdelade högerkrokar åt båda hållen.

Nu har jag nästan suttit och skrivit, raderat, kopierat, rättstavat (programmet), skrivit om och kollat vilka bilder jag ska använda i två timmar. Vilket betyder att vi nu är ungefär 30 minuter hemifrån - fan vad skönt. Tiden går fort när man har roligt (skriver). Nu väntar en söndag där vi har ledigt, därefter påbörjar vi en ny träningsvecka för att på torsdag återigen ge oss iväg med den risiga säkerhertsfaran till buss. Då rullar vi mot Idaho, där vi ska möta ett av de bästa lagen i hela Western States Hockey League, flerfaldiga mästarna - Idaho Junior Steelheads.