Jag gick inför denna säsongen in med de bästa möjliga fysiska förutsättningarna jag någonsin haft. Detta då jag fick möjligheten att både sommarträna och gå på is med panterns seniorlag - med den rutinerade tränaren Stefan "Lillis" Lundh som vunnit sm-guld två gånger, fyra silver, bronsmedalj i VM, utsedd till bästa tränare i elitserien med mera. Ja listan kan göras hur lång som helst. Det var en oerhört lärorik tid även om den var kortvarig, något som jag absolut tagit med mig över hit. Vill även passa på att ge beröm för vad han och laget åstadkommit hittills. De har nämligen inlett HockeyEttan södra (f.d Division 1 Södra) med tre raka vinster mot favorit tippade lag, såsom de nedflyttade lagen Troja-Ljungby och Tingsryd - båda från Hockey-Allsvenskan!

Men åter till det väsentliga. Jag gick alltså in i denna säsongen i absoluta toppskick, från topp till tå, båda konditions- och styrkemässigt. Jag har sedan två säsongen tillbaka dragits med diverse axelskador. Det hela började med en ful tackling bakifrån, i ett hemmatmöte mot Helsingborgs Redskins J20. Det var den första gången min högra axel hoppade ur led, alltså den axeln som är rejält skadeskjuten för er som känner mig väl. Det har vid de mest kritiska lägena, varit så illa att min högeraxel hoppat ur led vid sömn - extremt härligt att vakna till kan jag berätta! Nog om kvidandet, axlarna har länge känts utomordentligt bra och varje gång de nämnts har jag varit noga med att knacka tre gånger mot en träyta (ett beteende jag ärvt från skrockfulla pappa). Men så hände det som inte fick hända. En tackling kommer snett bakifrån på min "mindre" skadad axel, den vänstra, framför vår hemmabur och målvakt när spelet lämnat zonen. Detta skedde i det andra mötet mot Missoula Maulers, där jag redan innan spelade på 75% - detta på grund av foten. Tacklingen tog extra illa, då jag alldeles stelfrusen slängdes in i matchen för att "testas" hur skadan påverkade mitt spel. Vips satt jag efter den andra matchen mot Missoula Maulers med två skador, foten och nu den andra axeln.

Trött på att skriva om skadorna, men den tredje kom i den andra matchserien mot Butte Cobras. En matchserie där vi lyckades vinna alla tre omgångar. Dock ska det nämnas, att Cobras antagligen inte kommer vara ett av lagen som är med och slåss i toppen av tabellen. Denna gången var det den berömda axeln, herr högeraxel, som fick sig en rejäl känga bakifrån. Det hela skedde i ett numerärt underläge i den andra matchen, där jag rensade ut pucken och strax därefter får en smäll cirka en meter från sargen bakifrån. Jag har alltså inlett säsongen med extremt otur, men ändock spelat på en okej nivå som jag är relativt nöjd med. Om jag inte är helt ute och cyklar, har jag spelat tre eller fyra matcher och har tre assist antecknade i protokollet. Detta var alltså ett försök till en kort summering av skadeläget under de två senaste matchserierna som nyss spelats. Egen utvärdering av försöket - misslyckat. Hade förmodligen kunnat få ner det på en tre rader. Men ni som känner mig, vet att det inte är en möjlighet.

Men här sitter jag nu, torsdagen den 2 oktober, i en av de mest obekväma bussarna jag någonsin färdats i medan veteranerna i laget terroriserar de unga med diverse uppdrag och skit i bussen. Bussen rullar nu mot Montana, för möten mot Whitefish Wolverines och därefter ett returmöte mot Butte Cobras på deras hemmaplan. En härlig tid tillsammans på cirka 16 timmar i en risig buss. Bortaresan med laget kommer att pågå i cirka 12 dagar, något jag verkligen ser fram emot och hoppas verkligen jag kommer kunna spela fullt ut. Just för stunden, rapporterar jag från någon av de amerikanska vägarna, kallas en och en bak för att berätta en rolig historia eller dra ett skämt. Misslyckas de underhålla de äldre, får de välja mellan att ge bort sin mobil eller sitta på toaletten i 15 minuter. Det sistnämnda alternativet låter bekvämt, de tvingas dock spendera sin fina stund tillsammans med de andra unga juniorerna som misslyckades underhålla de äldre - iförda i endast boxers. Låter väl trevligt? För stunden är jag oerhört nöjd med att vara en av de äldre i laget, där är nämligen fyra killar på en yta mindre än jag vet inte vad.

 Dagen har varit lång och en evig väntan på diverse läkare, specialister och allt vad de nu än kallade sig - som skulle ta en titt på min problematiska och mystiska högerfot som inte direkt gör de framsteg jag hade önskat. En ren erfarenhet då jag släpps av helt själv, på en specialistklinik för fötter och anklar (Active Foot & Ankle) där jag blivit bokad på ett möte 10.30 med Dr. Goforth. Lite nervöst steppar jag fram till informationsdisken och blir bemött av den läckraste receptionisten jag någonsin skådat (vem hade inte anställt denna skönhet?). Hon är inte bara en fröjd för ögat, utan även extremt trevlig och skiner upp när jag säger att jag är från Sverige. Ja, det är verkligen det magiska ordet  och meningen här, något man helt klart bör använda sig av när man befinner sig på denna delen av vår kontinent. Väl där blir det såklart lite problem med försäkringspapper och liknande, något som de anställda i laget hjälpte mig med snabbt via fax och diverse telefonsamtal. Själva besöket ledde dock inte till särskilt mycket tyvärr, foten röntgades och undersöktes. Inget fel hittades på den skadade högerfoten trots tydlig svullnad två veckor efter incidenten. Jag blev därmed hänvisad till en annan specialist, som jag ska boka ett möte med efter vår roadtrip i Montana. Då ska "mysteriet bakom Anton Iveheds fot" försöka lösas! En halvtimmes undersökning och röntgen gjorde att mitt personliga sparkonto drastiskt minskades, länge leve den svenska sjukvården. Förhoppningsvis löser och hjälper mitt försäkringsbolag mig med det finansiella, jag håller tummarna. Detta blir de sista raderna som får avsluta mitt blogginlägg "on the road" innan jag ska försöka vira in mig i den lånade filten, luta huvudet mot kudden och ta en tupplur.