Idag gjorde vi återigen lite volontärarbete för samhället, folket och staden här i Medford. De från laget som hade blivit kallade till denna aktivitet, blev uppdelade i två grupper beroende på ålder. Den ena gruppen med spelare under 18 år, skulle följa med till en lågstadieskola där mestadels av barnen kommer från en väldigt dålig uppväxt och omgivning. Min grupp då, spelare 18 år och uppåt skulle utföra lite tyngre, ”farligare” och ett extremt långtråkigt arbete för Habitat For Humanity. Southern Oregon Spartans har nämligen ett samarbete med denna organisationen, eller de kanske räknas som ett företag - vad vet jag. Iallafall, vi skulle med hjälp av alldeles för få verktyg, separera metall från ett alldeles för stort parti scendelar. Denna metall, järn eller vad det nu var scendelarna från en festival i Portland bestod av, såldes sedan tydligen till ett väldigt förmånligt pris som skänktes till behövande. Vilket jag givetvis stöttar och ställer upp på. På knappt två timmar fick vi dock oerhört lite gjort, möjligen tre och en halv metallram fick vi ihop under denna tiden. Minerna från de två gamla rävarna som introducerade oss var oslagbara när de såg vad vi åstadkommit. Där stod de i sina mörkgröna tank-tops, vita svettfärgade truckerkepsar och skakade på huvudet samtidigt som vi nöjt vandrade där ifrån. Men vi gjorde vad vi skulle, vi var där, visade oss, fick publicitet och de tog bilder på oss- Ögonkontakten jag fick med den ena mannen var dock slående. Det var verkligen ett sånt där ögonblick man ser på film, där de hastigt går från helhetsperspektiv till en närbild på ett fokuserat och allvarligt stirrande öga. Lägg där till de typiska ljudeffekterna och ni har målat upp scenariot framför er. Detta är absolut inte lika roligt i textform men minnet kommer aldrig tyna bort hos mig, det kan jag garantera!
Vi har även hunnit med att fira en av våra målvakter i laget, Tyler van Vliet som fyllde 18 år. Han är en av de fyra spelare som bor hos min polares gamla värdfamlij, familjen Browder. De är verligen helgrymma och de tar hand om även mig som om jag var en av deras inneboende. April och Brad är två väldigt sociala, ödmjuka och tillgivna värdföräldrar. Vi (jag, Liam och Devin), är till exempel alltid välkomna dit för att äta middag - oavsett inbjudan, "förvarning" eller ej. De vill att vi ska känna oss som hemma även hos dem, vilket det absolut gör. April lagar till och med svenska specialitéer, såsom köttbullar med potatismos, brunsås och Felix alldeles egna lingonsylt - ja ni hörde rätt, FELIX! Attans vad jag för övrigt saknar Felix tomatketchup, häröver är det Heinz som gäller till min besvikelse. Att dessa rätter överhuvudtaget lagas, även hur de lagas hos familjen Browder, har jag med 100% säkerhet Justus att tacka för. Här kommer det, tack! Även innan avresa inför varje bortaresa, skickar hon även med mig gudomligt goda och numera viktiga "snack bags". Dessa stora "ziplock-påsar", består av "Beef Jerky", goda och nyttiga nötter, proteinbars, svenskt godis, Toblerone med mera. Allting noga utvalt av min kära svenska och just omnämnda vän både på bloggen, i Medford och han är ständigt det heta diskussionsämnet i damernas omklädningsrum - Justus Saldeen. Men åter till födelsedagsfirandet snabbt innan jag sätter punkt för denna gång. April hade varit tidigare på ishallen och utsmyckat hans träningsplats i omklädningsrummet, det var även hon som fixat istiden åt laget, ordnat pizza, bakat både tårta och cupcakes åt hela laget. Det märks att hon verkligen brinner för oss och det hon gör, vilket bara måste nämnas i min blogg och ge en stor eloge för!
Nu väntar återigen en standardvecka innan vi far iväg mot Seattle Junior Totems, där jag har tre svenska vänner från Malmö som spelar. En av de tre musketörerna i Seattle, är nämligen även en av mina bästa vänner. Jag pratar såklart om Anton Vigre, min yra kompanjon, festprisse och killen som är berömd för den legendariska Etagé-kroken. Det ska bli otroligt roligt att framförallt se och prata med de utanför isen, men såklart även möta (och krossa) de på isen!
Extrabild: en så kallad "Cheat Day", inte ofta ni ser mig med en pizzaslice i näven!
Med vänliga hälsningar,
Matsyndaren
Southern Oregon Spartans Nr.9
Anton Ivehed.
Nästa gång blir det fem ramar och kanske lite snällare blick.
Är nästan helt säker på att om en månad så tycker du bättre om Heinz tomatketchup. Då är Felix bara något surrogat.