Southern Oregon Spartans är på gång igen! Efter en helt okej helg uppe i Seattle där vi spelade hem sex av sex möjliga poäng, mäktade vi även med att "svepa" Lake Tahoe Blue på hemmaplan. Det var en matchserie bestående av två matcher på fredags- och lördagskvällen. Vad jag och majoriteten av de andra spelarna i laget inte visste om, var att runt denna tiden och datumet på året, är då publiktillströmningen till våra matcher börjar ta fart på allvar. Detta var något endast de fyra själarna som lirade här förra säsongen visste om. Varför kommer de efter hela nitton spelade matcher, är nog den första tanken som då slår de flesta? Jo, tydligen är det tyvärr så att de än mer populära idrotterna här borta, amerikansk fotboll och baseball, dominerar fullständigt och slukar massvis med åskådare när dess säsonger fortfarande pågår. Det finns ju nämligen både topplag i högstaligorna, samtidigt som där är massvis med skollag i staden och staten. Nåväl, nu är det slut på tramseriet och folket börjar alltså titta in på våra matcher - fett!

 

Den första matchen mot Lake Tahoe Blue, var som alla de där andra första matcherna mot lag man aldrig tidigare mött. Första bytet försöker alla smälla på varandra ordentligt, med andra ord inget direkt "skönspel" där finlirarna har chans att utmärka sig från grovjobbarna. Och nej, jag vet inte riktigt vilket läger jag tillhör eller vad jag kallar min spelstil. Enligt min huvudtränare David Cole, är jag iallafall av kanadensiskt kött och blod i sättet jag tar för mig, jobbar och står upp för laget. Skiner alltid upp när han nämner detta, vilket är ganska ofta haha! Vi tar iallafall tag i matchen ganska snabbt och efter de första fem spelade minuterna, såg man vilket lag som skulle föra matchen. Men att föra matcher räcker inte i någon sport, man måste göra de där poängen, målen eller vad det nu än är som räknas i sporten för att vinna matcher - vilket vi hade enorma problem med denna fredagsafton. Vi åkte ofta på kontringar som ledde till mål, vilket gjorde att vi i stora delar av matchen fick jobba i uppförsbacke. Men vi alla visste, eller vi kände det rättare sagt på oss, om vi bara behöll tålamodet och inte blev desperata skulle vi ro hem de två poängen. Det stod 3-3 ett långt tag i den tredje och sista perioden, innan vi lyckades trycka ditt 3-4 målet och strax därefter slogs spiken i kistan med 3-5.

 

 

Den andra matchen skulle visa sig bli en helt annan historia. Vi bjöd verkligen upp till dans inför den än större publiken. Hockeymatchen på lördagskvällen var rent hockeygodis sett ur amerikanska ögon, den hade allt. Vi körde fullständigt över Lake Tahoe Blue och det gjordes med tvåsiffrigt. Resultatet blev förkrossande 1-10 till Southern Oregon Spartans och eran nummer nio, Anton Ivehed - stod återigen för en väldigt produktiv- och bra kväll. Jag gick ifrån matchen med ett gjort mål och tre assist, med en plus/minus-statistik på +7 och inte inne på det insläppta målet. Förutom att det blev många mål för hemmalaget, var där även två (kanske kan räknas som tre) ordentliga fighter/slagsmål. Några läsare tycker säkert inte detta inslag bör finnas inom hockeyn. Jag själv är kluven i frågan, då jag själv ännu inte släppt handskarna och frågan är om jag någonsin kommer göra det. För där finns ju trots allt "två sidor av myntet" eller den klassiska "smaken är som baken (delad)". Ägarna för hockeylaget här i Medford älskar det, att se deras spelare stå upp för varandra. Men roten till dess fanatiska beundran av detta är självklart pengar och business - vilket de sällan glömmer att nämna för oss. Under denna matchen var där två ordentliga spelarslagsmål, varav det sista mynnade ut i att även målvakterna svingade både höger- och vänsterkrokar mot varandra vid mitcirkeln. Publiken verkligen älskade det, i synnerhet "Beer Garden", "öl-kortsidan" där man helt enkelt hivar i sig öl, bankar på plexiglaset, hyllar de egna och hånar motståndarna. Det var svårt att höra sina lagkamrater under tiden detta ägde rum, ett roligt minne som man ej lär glömma i första taget.