Då var det ännu en gång ett tag sen jag skrev här på bloggen. Anledning? Ingen särskild egentligen, mer än att jag har varit iväg i för en bortaserie mot Seattle Junior Totems. Eller egentligen har det kommit en "acceptabel" nu i efterhand. Jag har nämligen tagit mig tiden att gå igenom, titta på, klippa ut och redigera några filmsekvenser från matcherna mot Seattle. Hoppas att videon kan verka lite som plåster på såren för det uteblivna bloggandet. Hur som haver, detta var en helg jag sett framemot så oerhört mycket, verkligen längtat - nästintill räknat dagarna. Ni vet precis sådär som man gjorde när man räknade ner dagarna till julafton när man var liten, när man skulle fylla år, gå på sommarlov etcetera. Den nystädade bussen (självklart gjort av alla de yngsta i laget), färdades mot storstaden Seattle torsdagkväll klockan 22:00. Jag, Liam och Devin hade både haft isträning med laget och slängt in ett extra styrkepass innan vi begav oss. Detta toppat med en rejäl stor portion mat innan avresa, kunde bara mynna ut i ett scenario. Vi pratar givetvis om den berömda matkoma, vi alla har upplevt den och där finns säkerligen lika många som avskyr den som hatar den. För mig är det absolut det förstnämnda i detta fall, allt enligt planerna. Gissa hur skönt det är att slippa knapra sömntabletter och diverse läkemedel? Istället vaknade jag upp åtta timmar senare i Seattle, utvilad - precis som planerat!

 

Inför den första matchen var jag så-in-i-bomben-taggad. Jag menar, inför denna helgen hade jag redan på förhand stora fördelar jämfört med både mina med- och motspelare. Seattle spelar nämligen på Olympic View Arena, vilket är en väldigt fin och stor rink i amerikanska mått. Det är nämligen det enda laget som spelar och tränar på internationella rinkmått, det vill säga avsevärt mycket mer yta att åka på. Andra fördelar, jag tror nog ingen var mer taggad än var jag var inför detta mötet - eller jag kan garantera er, ingen var lika taggad som jag. Från och med det att vi lämnade hotellet för avresa till ishallen, pluggades hörlurarna in och den elektroniska musiken började dunka tätt - nuvar det äntligen snart dags för det första mötet. Innan lagvärmningen startade, hade jag även turen att få ta ett litet snack med en av Seattle Juniors Totems storstjärnor, nummer 26 - Erik Danna! Han är en av mina goda vänner hemma från Malmö, som jag på senare tid börjat umgås med mycket. Vi, ett grymt gäng som ofta brukar ha stora bekymmer med vad, när och hur vi ska hitta på saker och ting. Men när det väl händer, då jäklar är det kvalitativ tid vi snackar om, big time, det kan jag lova er och något jag verkligen saknar! Denna förvirrade bekantskapskrets består och är ledd av mansidealet själv, jag, Anton Ivehed. Tätt följt av Justus Saldeen på en klar andraplats, som ofta omnämnts här på bloggen. Sedan har vi ju den redan nominerade Erik Danna och sist men inte minst killen som vaktar motståndarlagets målbur, Anton Vigre.

 

Nog om vår lilla ointressant grupp. Allt innan matchen kändes verkligen rätt, det var en sådan dag där allt klaffade helt enkelt. Rutinerna från det att jag snörar på mig löpardojorna för matchuppvärmningen utomhus, tejpar klubban, putsar visiret och sedan kliver ut på isen var felfritt. Energin sprudlade från Southern Oregon Spartans nummer nio denna kalla fredagskväll. Isuppvärmingen innan matchen fortsätta i samma tecken som allt annat, vilket verkligen dukade upp för en grym prestation denna afton. Jag vet att många spelare skiter fullständigt i allt innan matchen, lallar runt, kollar Facebook, händerna i fickorna eller allt som oftast en betryggande och värmande hand på "lilleman", "Peter-Niklas" eller vad man nu än vill kalla den. För mig är dock den mentala biten innan matchen extremt viktig, minsta lilla störningsmoment kan sätta mig helt ur spel. Till min för- eller nackdel, jag vet inte. Det jag iallafall vet, är att jag alltid presterar när alla rutiner faller på plats - det är en sak som är säker! Vi startade de första tio minuterna i ett oerhört högt tempo, Seattle-spelarna hängde inte med vårt skridskotempo och vi visade verkligen att vi var hungrigare. Vi slängde puckar på mål, spelade enkelt ut ur egen zon, kom i flygande anfall och drev på kassen. Det kändes nästan som laget var vana vid att spela på den stora isytan, för vi utnyttjade den väldigt bra vilket även ledde till matchens första powerplay. I denna spelform hade man mycket mer tid och utrymme att skapa magi med den svarta gummidosan, än vad vi vanligtvis har på den lilla rinken hemma i Medford. Matchens första mål kom ungefär en minut in i spel med en man mer har jag för mig, efter en halvtaskig passning från mig som till sist lyckades hitta sin rätta adress - 1-0 till spartans. Vi spann vidare på vårt välförtjänta momentum och ökade på ledningen till 4-0 inför den första periodvilan. 

 

Den andra perioden ryckte Seattle Junior Totems upp sig och fick en en puck, vilket gjorde att de såg ett väldigt litet ljus, men ändock fortfarande ett ljus de kunde spinna vidare efter och på. Våra motståndare hade en ganska tunn trupp, det vill säga få spelare eller som de säger härborta "short bench" - som säkerligen hade förvirrat er "icke-hockeyintresserade" (finns de?) läsare. För bänken var varken kort eller lång, utan som sagt, de var helt enkelt väldigt få spelare, någon avstängning men en kort spelartrupp överlag. De levde i princip på sin svenska superfemma mestadels beståendes av mina kära vänner - kul! Vår tränare försökte hela tiden matcha vår förstafemma mot deras, tro det eller ej men jag spelar fortfarande där som vänsterforward. Coachningen i USA är något helt annorlunda än vad den var hemma i Sverige. Här tar man fördel som tränare av att vara hemmalag, kollar på vad motståndaren ställer upp för spelare och agerar/byter/ändrar därefter. Vilket betydde att jag i nio av tio gånger mötte mina polare från start,skitskoj! Men det betyder inte (betonar verkligen det sistnämnda ordet lite extra), att vår formation släppte in mål mot spelgeniet nummer 26 eller den skridskostarka "hunnajäveln" nummer 22. Seattle åt sig in i matchen allteftersom matchuret tickade på och nosade på en kvittering med stort momentum sent i den tredje perioden. Då stod det nämligen helt plötsligt 5-3 efter onödiga utvisningar och slarv i den egna försvarszonen. Men då klev en spelare med svensk bakgrund fram från spartans, gissa vem? Jo den stora, stolta och starka Anton Ivehed som satt spiken i kistan i öppen kasse. Matchen över, två poäng inkasserade och ett slutresultat som blev 6-3. 

 

 

Redan innan vistelsen i Seattle hade jag eller rättare sagt vi, försökt planera någorlunda vad vi kunde hitta på för något under lördagen. Eftersom matcherna allt som oftast spelas klockan 19:30, har man med andra ord många timmar att slå ihjäl tills det är dags för deb gemensamma lunchen med laget. Efter många om och men fick jag äran att ta det stora och viktiga beslutet, helt enkelt avgöra vad jag och mina svenska kära motståndare skulle hitta på. Då resväskan packades lätt innan avfärd till USA, med förhoppningar om att göra en "Extreme Wardrobe Makeover ®" ala tv-seriekonceptet, ville jag gärna besöka ett av storstadens klädesoutlets. Där hittar man bland annat affärer som Polo Ralph Lauren, Tommy Hilfiger, Abercrombie & Fitch, Nike, Under Armour med flera. Ni som känner mig vet att det är märken, kläder och stilar jag älskar! Erik var schysst och hämtade upp mig vid hotellet extremt tidigt på lördagsmorgonen. Detta skedde runt nio snåret, vilket får ses som en bragd av mig att ens fått upp honom vid denna tidpunkt. För att kompensera detta gjorde jag honom en "PB&J - Peanut Butter Jelly Sandwich", som jag vet att alla amerikanare älskar - även de med dubbla medborgarskap (Erik).