Det oprövade kortet
Då har jag tagit mig friheten till ett litet längre uppehåll än väntat med bloggen. Dock blev det alldeles för stora kravaller där hemma på grund av mitt beslut. Därför har jag åter samlat krafterna, tagit mig samman och sitter nu här medan jag låter magin flöda över tangentbordet. Sanningen är att ett inlägg var halvfärdigt, inte lika långt som vanligt men där var en del sköna, roliga och fyndiga rader nerknåpade. Gud, Jesus Kristus, Moderkortet, Barrack Obama eller varför inte ödet, ville nämligen något helt annat. När jag slog upp datorn för att avsluta vad jag påbörjat, var allt till min förargelse puts väck - likt en fis i rymden. Så då ska jag nu återigen försöka återberätta och framförallt komma ihåg vad som hänt, under alla de dagar ni gått miste om när bloggkungen varit frånvarande.
Jo, vi har hunnit med att möta Idaho Junior Steelheads gånger två på hemmaplan. Resultatet av detta blev förkrossande, pinsamma och helt enkelt förnedrande 11-0. Kort sammanfattning av denna matchen blir följden av detta, då inget större utlägg behövs. Vi startade matchen katastrofalt. Redan efter fyra spelade minuter och sju skott på vårt mål, var siffrorna på resultattavlan densamma som antalet gångna minuter. 4-0 till bortalaget Idaho. En tidig time-out tas av vår huvudtränare David Cole för att försöka väcka laget, i samband med detta byts även målvakten ut som inte hade sin "allra bästa dag på jobbet" - som man brukar säga. Vi rycker upp oss enormt efter detta och ger Idaho en ordentlig match i de resterande minuterna av perioden. Oturligt nog, uppenbarligen var det inte vår dag just den dagen, med fem sekunder kvar av den första perioden studsar en puck lite oturligt fel på vår blålinje och gissa vad som händer? Steelheads är inte blyga utan tar för sig och utnyttjar såklart misstaget direkt. Två sekunder kvar och vi går till periodvila med ett rätt sargat självförtroende kan jag berätta. Både andra och tredje perioden står vi upp bra, men när något mål slinker in och grabbarna börjar blicka mot resultatet - är det uttryckslösa ansikten jag skådar bredvid och omkring mig, en frustrerad tränare och uppgivna ägare ovanför båset. Matchen kunde blåsts av redan efter de första fyra spelade minuterna, vi var inte där, ingen var där och det är omöjligt att slå det skickliga laget Idaho i detta tillstånd. Fredagsmatchen, den 31 oktober, kunde vi alltså bara ta lärdom av våra misstag, göra om och göra rätt inför morgondagens match.
Nästa match var det ett revanschsuget Southern Oregon Spartans som kom till ishallen iförda i sina kostymer. Alla var fokuserade på sitt, en speciell stämning låg och pyrde i omklädningsrummet. Tankarna som snurrade i mitt huvud var, "bara låt matchen börja, släpp pucken!". Jag är en spelare som inte gillar gå att vänta på att matchen ska börja, somliga älskar det, men jag verkligen hatar det! Börja inte ens nämna de långa periodpauserna mellan matchuppvärmning, första- och andra perioden - hemskt. Hade jag fått bestämma reglerna, hade dessa kortats ner betydligt det kan jag garantera. Hur som helst, inför den andra och sista matchen mot Idaho var vi väldigt kort om folk. Detta på grund av alldeles för många slagsmål, prat med domaren och så vidare från den första matchen. Jag tror vi hade tre spelare avstängda, varav en back och två forwards. Detta gjorde att det öppnades upp en möjlighet för tränare Cole och inte vilken möjlighet som helst. Han kunde nu utnyttja sitt wildcard, Anton Ivehed, slänga upp det oprövade kortet på spelplanen som vänsterforward i förstafemman. Resultatet, en plusminus-statistik på +1, även en halvt utslagen framtand efter hårt krig om pucken vid sargkanten mot en vildsint viftandes ryss och tyvärr avrundades kalaset återigen med en 4-1 förlust.
Tanden är det säkerligen många som direkt undrar om, hur löste han det egentligen? Blev han utskälld av mor och far? Blev han bankrupt? Blev han tvungen att åka hem? Svaret på samtliga frågor är nej. Jag har kan nämligen inte tacka klubben, organisationen, föreningen mer än nog för dess professionella agerande. Spartans goda samarbete och sponsoravtal med en tandläkarklinik, gjorde det tack och lov möjligt att fixa mina tänder snabbt och smidigt. Den dyra försäkringen jag tecknade här som utländsk importspelare, gällde tydligen inte för den typen av tandskada jag råkade ut för. Klantigt av mig kan tyckas, varför läste idioten inte igenom avtalet för. Men då återgår vi till de där jäkla typiska standardavtalen. Detta var bokstavligen på cirka hundra sidor, med dedär undantagen (stjärnor och ännu mindre text), typsnitt times new roman typsnitt sju - ja ni kopplar, det är sånt man bläddrar till sista sidan och bara skriver under. Oavsett, denna gången klarade jag mig återigen från att lämna kliniken, med ett bankkonto vars innehåll är obefintligt - skönt! Bara två dagar efter matchen, blev jag inbokad på en tid som egentligen inte existerade. Tandläkaren som tydligen är en väldigt bra vän till en av lagets ägare, tog sig ann ”the swedish hammer” på sin fritid - alldeles gratis dessutom! Kalas! Jag antar att en tjänst leder till en annan i de kretsarna, kan lugnt säga att detta var ett de bästa tandläkarbesöken jag någonsin gjort. Jag lämnade därmed kliniken med hela tänder, ett stort leende på läpparna och inte en enda krona spenderad till min förvånad och glädje. Dessutom var de såklart fantastiskt trevliga och tillmötesgående människor som alltid här i staterna!
Med vänliga hälsningar,
Southern Oregon Spartans Nr.9
Anton Ivehed.