Ja då var vi hemkomna och återgått till det vanliga här i Medford, efter vår tvådagars matchserie mot Lake Tahoe Blue på bortaplan. Tack och lov var detta en av de kortare resorna vi har denna säsongen, vilket betyder en sträcka som tar ungefär en sex timmar med diverse stopp. I sedvanlig gammal ordning, rullade vi mot sydligare breddgrader - närmare bestämt delstaten Kalifornien vid tio tiden torsdagkväll. Filmkritikern Drew ”Big Drew” Carriere, nummer 18, gjorde som vanligt mig sällskap tillsammans med min MacBook och en speciellt utvald filmrulle av mig. Valet föll denna gången på filmen ”Predestination”, vilket inte direkt faller under kategorin ”bussfilm”. Filmen kan nämligen ha varit den mest röriga och invecklade filmen jag någonsin sett. Eller nej, det är den rörigaste jag sett och med största sannolikhet även någonsin kommer till att se. Filmen handlade i kort och gott om människor som förändrade olika kriminella brott, med hjälp av en tidsmaskin. Vi pausade säkert filmen upp emot en handfull gånger, för att försöka ta en snabb diskussion om vad som egentligen hände där och då vid den speciella scenen. Ni kan ju själv tänka er, en kanadensare och en svensk, diskuterandes om en film som är helt åt skogen förvirrande, på en buss med 24 stycken hockeyspelare - går inte, misslyckat, ”fail”. Efter en speltid på lite över två timmar, somnade jag direkt efter det att jag säkrat min dators framtida existens - genom att tryggt lägga in den försiktigt under mitt säte och gudomliga sovplats i bussen.

När vi sedan anlände runt sju tiden fredagmorgon, matchdagen, var det en kylig men ändock solig dag man vaknade upp till på bussen. Tänk vad härliga, unika och annorlunda bussuppvaknandena kan vara jämfört med hemma i Sverige! Jag hade gjort det igen, sovit hela resan vilket möjligtvis inte riktigt kan ses som en bedrift denna gång. Restiden var ju endast 1/3 av våra längsta bortamatcher , ”nåväl” som min kompanjon, livskamrat, fiskpinne eller mansidealet Marcus Anstrin hade sagt. Vi checkade in på det grymt imponerande hotell/stugliknande stället, ”Basecamp Hotel”. Hotellet var sjukt snyggt inrett, inte den där stereotypiska inredningen med färger som beige, vitt och så vidare. Utan det var lite av något jag skulle vilja kalla ”vandringstema”, med häftiga trädetaljer och andra coola lösningar. Till exempel den utstickande och ovanliga färgen orange, som verkligen gav stället sin alldeles egna charm. Eftersom vi befann oss i South Lake Tahoe, precis på gränsen till den korsande kasino- och spelstaten Nevada åt öst - var där även stora influenser av detta i den turisttäta staden Tahoe. Man började nästan på undra vart den inhemska befolkningen höll hus och levde, på grund av alla dessa resort- och hotellbyggnader som ockuperade staden. Något som även kändes väldigt märkligt när vi vandrade runt ”Downtown”, var antalet personer iförda pjäxor, skidbyxor samt jacka. Jag såg inte en skymt av snö, inte en enda flinga och därmed kan ni möjligen förstå varför jag stod där som ett frågetecken. Men så slog det mig, samtidigt som vi spatserade förbi samlingspunkten i staden - nämligen gondolen för skidåkning.

Men nu till matchen, fredagsmatchen som vi vann med hela 8-4. Vi fick snabb utdelning i den första perioden och redan efter tio spelade minuter var det 4-0 på tavlan. Perioden rullade på, men så med cirka två minuter kvar gav vi Lake Tahoe ett litet litet onödigt andrum, momentum och tron om att komma tillbaka i matchen. Någon ”backback-pass” för mycket och ett pucktapp i samma spelsekvens, blev resultatet från detta misstag 4-1. Vi flippade dock inte ur utan behöll lugnet och var helt enkelt sansade. Klart vi skulle greja detta, vi har gjort det förut och kommer göra det igen - vilket vi även gjorde. Resterande del av matchen var inget direkt märkvärdigt, där var några utvisningar, en del snygga spelsekvenser och mål. Vi hade lite problem med markeringsspelet i försvarszon, som innebar att vi tyvärr svek vår målvakt med fyra insläppta puckar. Positivt var dock att vi var vassa framåt. Vi sprätta in det dubbla antalet puckar, nämligen åtta stycken varav tre assisterades från min klubba. Med andra ord åkte vi hem till Basecamp Hotel med en ny storvinst, två utav fyra färska poäng i bagaget och fler skulle det bli. 

Men rubriken då, ”Krismötet i Tahoe”? Vår tränare var nämligen allt annat än nöjd trots detta målkalas mot Lake Tahoe Blue. Vi blev tydligt informerade om att snabbt få av oss utrustningen, duscha, åka tillbaka till hotellet och sova. Under kvällen efter vi fått i oss lite krubb, blev kaptenen, jag och de två övriga assisterande kallade till rum 230. Där ville han fråga oss äldre, vad vi trodde problemet berodde på och hur vi skulle hantera detta. Vi alla höll med om att ett ”lagmöte” efter den gemensamma frukosten nästkommande dag, skulle vara ett bra tillfälle att diskutera tillsammans. Vad som även diskuterades inne i huvudtränaren Coach Cole’s svit, var att där är för många spelare som är för nöjda med sin plats i laget. Man ser helt enkelt inte någon utmaning, man vill inte ta det där lilla extra skäret, fullfölja den där utmattande tredje eller fjärde tacklingen i samma byte, täcka det där slagskottet i boxplay etcetera. En inställningsfråga helt enkelt. Detta blandat med orutin och möjligtvis en viss nervositet, möjligtvis även rädsla att våga vara med och påverka när man väl får chansen. Även om det i mångt och mycket var samma killar som förde talan under morgonmötet (jag var inte en av de), var det mycket positivt som kom fram den där lördagsmorgonen den 6 december. Att där var både äldre och yngre killar som höjde rösten, gjorde att mötet blev konstruktivt och både ”sidorna” fick säga sitt. Även målvakter, forwards och backarna gav varandra ris och ros. Jag vet att detta verkligen stärkte oss som lag och något vi kommer ha enorm stor nytta framöver, vilket jag även tyckte reflekterade matchen några timmar senare. 

Video: Bonusklipp i slutet av videon. Motståndarmålvakten var så när på att snubbla under den amerikanska nationalsången, jag vet inte vad han höll på med - humor! 

Vi kom ut starkt i den andra matchen, precis som väntat - men så gjorde även Tahoe. Vi hade dock total kontroll de första tio minuterna av matchen, tyvärr med uteblivna resultat då vi inte riktigt lyckades sätta dit våra chanser. Tillsist gav det dock utdelning och vi gick till ”Intermission”, periodvila med en 1-0 ledning (tog lång tid innan jag lärde mig vad detta kallades häröver). Vi ledde skottstatistiken med 20-10 vilket speglade första delen av matchen väldigt väl. Men så kollapsade det i mångt och mycket i den andra perioden. Dels på grund av de många utvisningarna, där många av de kan ifrågasättas. Till exempel blev den oskyldige svensken, Southern Oregon Spartans Nr.9, ja ni vet vem, utvisad av rena rama slumpen då domaren tappade bort vem som egentligen gjorde hysset. Jahapp, då var det bara att sätta sig i boxen och se gla’ ut. Period två slutade i två mål för båda lagen, 3-2 och vi stod nu inför en spännande tredjeperiod. Vår lagkapten Mac Wood, punkterade dock både de få Lake Tahoe Blue fans och även spelarnas drömmar om vinst, efter ett mål i numerärt-underläge tidigt i den tredje perioden. Matchen spelades mer eller mindre av tills vi, återigen, lyckades dra på oss onödiga utvisningar i slutskedet av matchen. Då lyckades de skapa några riktigt farliga målchanser som till sist även resulterade i ett mål bakåt för spartanerna, 4-3 med cirka 2 minuter kvar på matchuret. Det blev två riktigt svettiga sista minuter på isen kan jag säga er. De försökte självklart få in en kvittering, genom att ta ut målvakten för att få spela med en man mer på isen. Det räckte dock inte hela vägen för hemmalaget, som till sist åkte på torsk med 4-3. Vi åkte ifrån Lake Tahoe med återigen en ”Sweep”, fyra poäng och numera sju raka vinster!

Då väntar återigen en sådandär träningsvecka, med undantaget att vi fick ledigt på måndagen. Med andra ord tränar vi tisdag, onsdag och torsdag, för att sedan spela en matchserie hemma på fredag mot mina kära vänner från Seattle Junior Totems. Detta är något jag verkligen ser fram emot (igen), inte bara för att de nu kommer och besöker mig - utan för att lagen är två stora rivaler sedan år tillbaka. Då spelade de nämligen mot varandra i en annan liga i USA, NORPAC (Norhtern Pacific Hockey League). Rivaliteten mellan lagen är väl inte direkt så himla stor idag skulle jag vilja säga, på grund av tabellplaceringen. Men då var den avsevärt större, då de varje år slogs om ligavinsten i sista omgången (finalen) av slutspelet. Vi synes!